Emil Persson

Emil Persson

Emil Persson

Musik, film och tv med Emil Persson

Bastards of young

Emil Persson  |  Publicerad 2013-06-13 17:14  |  Lästid: 3 minuter

Det verkar finnas två sätt att förhålla sig till Replacements. Ett: att oförstående och glosögt säga “Refreshments?” när namnet förs på tal. Två: att älska dem.

I dag vaknade jag upp till nyheten att den legendariska Minneapoliskvartetten återförenas för sina första spelningar sedan den 4 juli 1991. I augusti och september gör de totalt tre konserter i Toronto, Denver respektive Chicago på ambulerande festivalen Riot Fest.

Och, ja. I min värld är det ju årets hittills största musiknyhet.

Mycket har redan skrivits om Replacements oerhörda storhet (inte minst av Sonics skicklige Pierre Hellqvist, som här behandlar albumet Let it be.)

Hur de, precis som Velvet Underground, var ett band som kanske inte sålde så där överjävligt många skivor, men som fick majoriteten av alla killar och tjejer som faktiskt köpte dem att starta egna band. Hur de upplöste genregränserna som vore de Samarin. Hur de, under något slags övergripande punkparaply, i själva verket hackade upp en massa olika musikstilar och skickade hopkoket rakt upp i lyssnarens näsgångar – och i förlängningen bidrog till att skapa alternative rock.

Replacements var en tonsatt tonårsrevolt från början till slut. Ett band som, bokstavligen, inte var särskilt rumsrent (de blev permanent bannlysta från Saturday night live efter att basisten Tommy Stinson bajsat i en ishink).

Gruppen vägrade konsekvent att spela efter branschens regler och blev därför aldrig så stora som de förtjänade. Musikvideon till en av deras största hits, Bastards of young, visar till exempel bara ett vibrerande högtalarmembran i fyra minuter.

Fansen visste aldrig vad de skulle få av en Replacementskonsert. Ibland spelade gruppen med en frenesi som kunde omvända skeptiska finsmakare. Ibland var de så hopplösa (och redlösa) att även de mest hårdnackade supportrarna gick hem mitt under brinnande spelning.

Inte sällan testade Replacements fansens tålamod med flit. Det finns till exempel en story om ett Nashvillegig där gruppen bara körde stenhårda versioner av sina tidiga punkdängor tills alla flanelliga rednecks lämnat lokalen – för att då slå om och uteslutande spela twangcountry av ren djävulskap.

1989 gjorde Replacements en rakt igenom katastrofal turné som förband till Tom Petty & The Heartbreakers. På sista stoppet klädde de ut sig i drag, med kläder som de stulit från Pettys fru, och rev av ännu ett provokativt gig med bland annat en niominutersversion av Walk on the wild side. Innan de gick av scenen skrek sångaren Paul Westerberg: "Last night, Tom Petty said that if we fucked up again, he would fucking fire us. Well, fuck you."

De bästa, och mörkaste, anekdoterna kretsar kring framlidne gitarristen Bob Stinson. Han kämpade mot drog- och alkoholberoenden hela sin karriär. När Stinson återvände till bandet efter 30 dagar på rehab lär Westerberg ha vandrat fram till honom på scen, räckt över en flaska champagne och sagt: "Either have a drink, motherfucker, or get off my stage."

Stinson valde det förra. Senare sparkades han ur bandet för "oberäkneligt beteende" och avled som en följd av missbruket 1995.

När Replacements nu återförenas består sättningen av originalmedlemmarna Paul Westerberg, basisten Tommy Stinson och trummisen Chris Mars. Gitarristen Slim Dunlap, som ersatte Bob Stinson 1986, fick en stroke förra året och är inte i skick att uppträda. Än är det inte offentliggjort vem som ska fylla hans plats.

Det verkar finnas två sätt att förhålla sig till Replacements. Ett: att oförstående och glosögt säga "Refreshments?" när namnet förs på tal. Två: att älska dem.

Injicera min spellista med gruppens 25 bästa låtar och sälla dig till den senare skaran, bitte.

Dela på Facebook
Tweeta
Uppdaterad 2023-09-13 16:57