Ett år efter metamfetaminmorfosen

I dag är det exakt ett år sedan den här lurvige krabaten drog sin sista suck och vi fick bekräftat för oss att karma verkligen ÄR en bitch. Metylamintåget nådde slutstation, avstigning samtliga.

Jag tänker fortfarande på karaktärerna varje dag. På Gustavo Frings psykopatiska och presidentiella lugn. På A1-dagarna med Skyler. På ASAC Schraders poppande mikrobryggeri. På Walter Jr:s frukostmys mitt i stormens öga. På Mike Ehrmantrauts rent ornitologiska efternamn (Ehrmantraut!). På Tucos skjortor. På Hector Salamancas ringklocka, den mest pregnanta inom popkulturen sedan Pavlov startade kennelklubb i slutet av 1800-talet. På Lydias svåra sötningsmedelmissbruk. På mannen med tv-historiens coolaste titel: “The disappearer”. På Saul Goodmans comb-over. På Jesse Pinkmans stora, plågade hjärta; som en fluffig nåldyna genomborrad av tusen kaktustaggar.

Framför allt tänker jag ju på WW [dabbel-ju, dabbel-ju] och hans magiska metamfetaminmorfos. Från Mr Chips till Scarface, från pappa Rudolf till Gargamel, från Per Fritzell till Josef Fritzl.

Kan det bli bättre? Har vi sett den yttersta tv-serien? Kommer man över huvud taget att någonsin ha en lika special love för någon annan kulturyttring alla kategorier?

Tja, för att citera en viss protestsångare: svaret, min vän, fladdrar i vinden, precis som Walter Whites chinos.

Breaking bad – alltid saknat, aldrig glömt.

Det har nu gått 207 dagar sedan Eric Churchs nya album försvann från Spotify.