Annons

Emil Persson
Musik, film och tv med Emil Persson

 

FAQ: ”12 years a slave”

Sjuk hype kring 12 years a slave, som har biopremiär i morgon. Ska man tro den?
Gud, ja. Hypen är nästan i underkant sett till filmens vibrerande kvaliteter. När jag lämnade pressvisningen kändes den spontant som en av de bästa filmer jag någonsin sett. En vecka senare kan jag fortfarande stå för den åsikten.

Så är detta galasäsongens stora elefant?
Ja, det skulle jag säga. Den kommer antagligen att bli årets The king’s speech eller The artist. Utan att ha sett alla stora snackisar håller jag den som klar frontrunner till ”Bästa regi” och ”Bästa film”. 12 years a slave har så mycket Oscar i sitt dna att Sportbladet redan skulle kunna ta in regissören Steve McQueen och helkroppsspraya honom i guld Per-Ledin-och-Emil-Kåberg-style. En golden SM-shower. Men det hade väl samtidigt betraktats som märkligt.

steve-mcqueen
Steve McQueen googlar ”golden SM-shower”.

Vad är bra?
Ryan Adams brukar skämta om att hans konserter är sponsrade av Kleenex och det är väl lite samma grej här. 12 years a slave är beyond gripande. Det är en komplett film. Den sanna storyn om slaven Solomon Northup, som separeras från sin familj i Saratoga Springs, New York och tvingas arbeta som slav i Louisiana i tolv år, påverkar en rent fysiskt. Vissa bildrutor är knäckande vackra vykort från den amerikanska södern. Hans Zimmers musik fingrar på nervtrådarna. Skådespelarensemblen – med huvudrollsinnehavaren Chiwetel Ejiofor, Michael K Williams (Omar i The wire) Paul Giamatti, Benedict Cumberbatch och Lupita Nyong’o i spetsen – trollbinder. Allra vassast är kanske Michael Fassbender, med sitt Joaquin Phoenix-depreverade yttre, som supersadisten Edwin Epps.

fassbender
Michael Fassbender won’t have it.

Finns det några minus över huvud taget?
Brad Pitt dyker upp mot slutet i en lätt hjältemodig roll. Det blir lite av ett mindfuck – ungefär som när Tarantino plötsligt skriver in sig själv i sina verk. På något förvrängt sätt bryts illusionen och magin. Pitt är helt enkelt för stor för att bara glimta förbi på sluttampen. Man tänker mest: ”Jävlar, där är ju Brad Pitt. Vilket långt hår han (fortfarande) har.” Sedan tycker jag ju att Paul Dano (stark höst med både Prisoners och 12 years a slave) HAR en fallenhet för överspel som visade sig redan i There will be blood.

Övrigt då?
Garret Dillahunt spelar en vit slav vid namn Armsby – och är ta mig fan en KOPIA av Olof Mellberg. En kopia, säger jag. Och dessutom en vidunderligt vidrig karaktär. Man vill bara bussa en Sid Vicious-friserad Freddie Ljungberg på honom. Men, igen, det hade varit märkligt.

mellberg
Det finns inga riktigt bra bilder, men ni får ta mitt ord: längst till höger STÅR mannen som missade straff mot Holland 2004 och han förtjänar att tuktas.

Vad får 12 years a slave för betyg?
Tveklöst fem The passion of the Christ-ryggtavlor av fem. Alla som inte skyndar till biografen måste straffas med 100 piskrapp.

Dela
Tweeta
 


DU KANSKE OCKSÅ GILLAR

Laddar