Annons

Emil Persson
Musik, film och tv med Emil Persson

 

Amsterdam: The legend of the press junket

Så jag har varit i Amsterdam på en så kallad press junket med Will Ferrell. Det går till så att en stjärna, populärt kallad ”talent” i alla former av formulär som föregår eventet, frågas ut av ett antal influgna journalister. Ibland i grupp, ibland en åt gången. Formatet är äldre än den grekiske mannen på Turkisk Yoghurt-paketen.

Låt oss ta en titt på hur det kan gå till.

bar

Ankom i söndags eftermiddag. Obligatoriskt omedelbar drink i hotellbaren. Är detta månne en… Tom Collins? Could be. Fuck, vad jag DYRKAR hotellbarer. Affärsmän som stryker fingertopparna längs med portföljkonturen, isbitar som dansar armkrok i whiskyglasen, de flödande visitkorten, gesterna, blickarna, kåtmans eviga underströmmar. Man har att göra med en serie livsöden som knådas samman bara i några minuter för att sedan katapulteras åt varsitt håll igen. Men i de där minuterna, där kan magi växa.

salt

Väl uppe på rummet noterade jag att badsaltet var en 97 procent pure produkt. Och för första gången på kanske 15 år stal jag något från ett hotell. Jag har nu inte badkar, men väl Breaking bad-mani.

screening

I söndags kväll bussades vi till en visning. Åtta minuter Anchorman 2: The legend continues erbjöds. Bilden ovan är dock inte från filmen, utan från murvelminglet precis innan screeningen. Är mannen till vänster den luddige och dubbade tysken i Beckfilmerna (med enda syftet att framstå som just luddig och dubbad)? Sannolikt.

will

Efter avslutad intervju – den här gången en så kallad one-on-one – tar man en bild med the talent. Det är sen gammalt. Man får alltid bara EN chans och eftersom man vet att resultatet tvångsmässigt ska fläkas ut i sociala medier så gäller det att prestera. Vilket jag misslyckades med. Det är också sen gammalt. Här blev det extra märkligt eftersom vinkeln får mig att framstå som en lilleputt intill en konferensklädd yeti, plus att min högra skjortärm är uppkavlad så högt och hårt att bara den dinglande heroinkanylen saknas.

val

Efter intervjun fick man en skojsig t-shirt med referens till Anchorman: The legend of Ron Burgundy. Ett public service-medium hade antagligen gruffat om mutor och bestämt tackat NEJ till such a thing, men där jag kommer ifrån tar man emot klädesplagg föreställande genital valanatomi när man erbjuds ett.

generisk

Den mest generiska av generiska Amsterdambilder. Fan, ÄLSKAR den där staden ändå. Kanalernas penetration av stadskärnan, de söta marijuanaskyarna, alla kaféer som står i full bohemisk blom. Och, så klart, cyklisterna. De drar runt i sina filer beväpnade med en av två olika sorters ringklockor: antingen det monotona Hector Salamanca-alternativet eller den som har ljudet hos ett bjällerförsett gevär som osäkras. Och de är INTE rädda att använda dem.

gris

Det här är en protest av något slag, en ”sign against pig suffering”, men att placera ut en gigantisk uppblåsbar gris som fastnat i ett hopptorn på ett torg i världens mest pårökta stad fungerar ju även som ett LYSANDE practical joke.

ryggsack

Hann med en snabb vända till Anne Frank House. Stark upplevelse, ändå, men kanske inte riktigt lika stark som dess klädkod – vilken alltså förespråkar att man ska bära ryggsäcken FRAMFÖR sig i brösthöjd likt ett slags inavlad känguru. Idioti, to be frank.

emil

Ja, och sedan åkte jag hem. Resultatet av intervjun kan ni läsa i pappers-Café framöver. You stay kuvade och kutryggiga, november-Sverige.

Dela
Tweeta
 


DU KANSKE OCKSÅ GILLAR

Laddar