Emil Persson

Emil Persson

Emil Persson

Musik, film och tv med Emil Persson

Guilty pleasure-fredag: “Always”

Emil Persson  |  Publicerad 2013-05-24 11:58  |  Lästid: 3 minuter

Jag har hört talas om bloggserier. De verkar kul. Och eftersom ett av popkulturens mest intressanta fenomen är guilty pleasures – genuint svinbra grejer som man av patetisk trendkänslighet inte riktigt vågar stå för att man gillar – ska denna lilla fredagsföljetong behandla just sådana. Off we go.

När himlen lyser upp ovanför Stockholms stadion i natt är det inget förlupet norrsken som irrat sig ut över arenan. Det är bara Jon Bon Jovi som tiltat huvudet bakåt och fyrat av ett sina miljondollarleenden. Nio av tio manliga tandläkare känner ett njutningsfullt hugg i prostatan när de ser Jons bländvita förortsstaket till tandrad.

Ja, och så vidare. Frontmannens tänder är en av sakerna man kan göra sig lustig över med Bon Jovi. Det finns ungefär tusen till.

New Jersey-gruppen har blivit ett band som recensenter tar omvägar för att få dissa. En spottkopp som människor ur alla samhällsskikt kan samlas och förbrödras kring. Ett globalt Hoffmaestro, så att säga.

Samtidigt är de exempellöst framgångsrika än i dag. Gruppen har sålt runt 130 miljoner album. Deras tre senaste skivor gick direkt upp på Billboardlistans förstaplats (förra given What about now konkurrerade bland annat ut David Bowies The next day). Framför allt är de ett enormt stort liveband. Både 2008 och 2010 kunde Bon Jovi stoltsera med de mest inkomstbringande turnéerna i hela världen – framför Springsteen, Madonna och the lot. 2011 kom de tvåa på samma lista, endast slagna av U2.

I kväll gör de sin första Sverigespelning på tolv år inför ett utsålt Stockholms stadion. Förband är Viktor & The Blood, som frontas av Sugarplum Fairy-sångaren Viktor Norén. Jag träffade honom för några dagar sedan och han var mycket exalterad över uppdraget:

– Jag blev förvånad över att det var utsålt. Jag fattade inte att Bon Jovi fortfarande är så stora – helt ärligt visste jag inte ens att de skulle spela. De har väl alltid varit ett guilty pleasure, men nu när det gått 30 år fattar man inte riktigt varför. Deras hits är ju jävligt bra. Man tycker lite synd om dem för att de inte blivit tagna på större allvar.

Jag håller med honom. Deras hits är jävligt bra. Och allra bäst är monsterballaden Always.

När man är på väg hem efter en utekväll – ensam, modfälld och med ett övertrasserat konto – finns det ingen låt man hellre vill ska tränga igenom taxins nattradiobrus än just Always.

Låten vann en Rockbjörn för bästa utländska låt 1995, tillsammans med Wet Wet Wets Love is all around. Omröstningen var så jämn att Aftonbladet inte såg något annat alternativ än att klona björnfan. Men medan den senare blivit något slags Hugh Grant-rufsig klassiker har Always aldrig omfamnats av Idol-samhället på det sätt som låten egentligen förtjänar.

Den absolut bästa versionen av Always är inspelad 1995 och finns på dvd:n Live from London. Det förlängda och improviserade outrot får till och med hipstrarnas sotarmössor att börja dansa tryckare med varandra. Rehabräven Richie Sambora kavlar ut ett himlastormande solo och Jon knycker några textrader från Bruce Springsteens Drive all night.

Alla som ska se konserten i kväll måste hoppas på att det där trumintrot får ljuda över Östermalm i extranumret. Så – för att låna den gode Fredrik Backmans favorituttryck – jag skiter i vad de säger. Always är en av världens absolut bästa rockballader.

Dela på Facebook
Tweeta
Uppdaterad 2023-09-13 16:57