Annons

Emil Persson
Musik, film och tv med Emil Persson

 

Guilty pleasure-fredag: ”My heart will go on”

Den här bilden var det absolut sista som lämnade min mobiltelefon, i form av ett mms, innan den blev stulen på Hornstulls tunnelbanestation förra året:

Jag hade varit på kräftskiva och betett mig därefter. Stirrat djupt i skålen med svenska nubbar. Lagt till små försåtliga och oförlåtliga wailanden i Helan går. Gjort mig lustig över kräftbajset. Skrattat ikapp med de pillemariska måndekorationerna.

Strax efter klockan fyra skulle jag ta mig hem. Jag hade inte lyckats få med mig några hörlurar, men kände verkligen för att lyssna på musik. Framför allt kände jag för att lyssna på My heart will go on.

Jag körde igång den på Youtube, tog en snabb skärmdump och okynnesskickade bilden till en nära vän, som också råkar hysa stor kärlek till låten.

Och… ja. Sedan lät jag balladen ljuda ut över stationen. Oblygt. Upprepade gånger.

Nej, jag klandrar inte personen som ryckte telefonen ur min hand. Jag hade inte klandrat honom om han så spänt fast mitt vänsterben vid ett tåg mot Mörby Centrum och mitt högerben vid ett tåg mot Fruängen och låtit dem skena åt varsitt håll. Jag förtjänade verkligen att bli bestulen.

Men så här i efterhand kan jag ändå uppskatta att min älskade iPhone fick göra sorti till tonerna av just My heart will go on. Balladen är förstås fulkultur, men förbannat fin sådan. Utan låten hade Titanic inte varit det mästerverk det alltjämt är.

Kompositionen tillskrivs James Horner och Will Jennings. Både Toni Braxton och Whitney Houston var påtänkta som sångerskor, men i slutändan blev det alltså Celine Dion som fick pimpa låten med sina pipes.

Från början skulle spåret ha varit helt instrumentalt. Bland annat James Cameron var tveksam till att lägga en formulärig powerballad över eftertexterna. Regissören lär ha oroat sig över att greppet skulle vara ”lite väl kommersiellt”, vilket är ungefär som om en zebra skulle oroa sig för att vara ”lite väl randig”.

Men när singeln släpptes blev den så klart en succé. Den såldes inte bara i en fantasiljon exemplar, utan startade också en trend där det under en tid ansågs obligatoriskt att ackompanjera katastroffilmer med nyskrivna och pampiga ballader (minns Aerosmiths I don’t want to miss a thing i Armageddon och Faith Hills There you’ll be i Pearl Harbor).

Det finns så otroligt mycket att älska med My heart will go on. Den försynta ”why does the heart go on”-kören. Trummorna vid 1.46. Det magiskt balanserade röstrivet i sista ”forever”-stavelsen i sista refrängen.

(Det finns tyvärr en sak att hata också: sättet som Celine uttalar ”that” som ”thatch” i refrängerna. Vad fan GÖR du, Celine? Vad är min människa för människa?)

I början av 2012 fick den varma kärlekslåten också lite kusliga konnotationer. Flera passagerare på M/S Costa Concordia har berättat att My heart will go on spelades i restaurangens högtalare exakt när fartyget gick på grund.

Den är ju otroligt svårprocessad, tanken på att människor, i verkligheten, suttit på ett sjunkande skepp och kramat sina älskade till just den där låten. Till de molokna stråkarna. Till textrader som: ”We’ll stay forever this way/You are safe in my heart/And my heart will go on.”

Det är hjärtskärande tragiskt och bedövande vackert på samma gång.

Dela
Tweeta
 


DU KANSKE OCKSÅ GILLAR

Laddar