Annons

Emil Persson
Musik, film och tv med Emil Persson

 

Historien om ”Wagon wheel”

Sam Peckinpah, med filmer som Det vilda gänget och Straw dogs på sitt samvete, blev mycket förtjust när Bob Dylan spelade upp nyskrivna låten Billy (senare Billy 1) för honom. Regissören var precis i stånd att börja spela in sin western Pat Garrett & Billy the kid och låten skildrade den tidigare såta – men nu surnade – vänskapen mellan Pat och Billy perfekt.

Peckinpah bad omedelbart Bob Dylan att hänga på ner till Durango, Mexiko. Dels för att gestalta (den i stor utsträckning bortklippta) karaktären Alias, dels för att skriva soundtracket på plats. Albumet Pat Garrett & Billy the kid släpptes 1973 och innehöll, förutom Billy 1, en viss Knockin’ on heaven’s door.

dylan-och-peckinpah
Sam: ”Om du går bort där, låtsas bli träffad av en kula och faller död ner till marken så klipper jag bort dig sen. Hur låter det?” Bob: *Mummel*

Dylan skrev i vanlig ordning mer material än vad som rimligen kunde rymmas på en LP, material som i vanlig ordning läckte ut i form av bootlegs. Ett av de bättre spåren från just de här sessionerna heter Rock me, mama. Två versioner finns restaurerade och detta är den med minst dålig kvalitet.

Sisådär 25 år senare upptäckte Nashvillemusikerna Chris Fuqua och Ketch Secor låten och började framföra den live. Eftersom Rock me, mama var en ofärdig ritning där verserna mest bestod av mummel (som bekant finns det INGEN som kan mumla som ol’ Bob; Mumbles like Dylan är en potentiell Maroon 5-hit) skrev Secor delvis om verserna och texten, men behöll refrängmelodin.

Låten släpptes så småningom av deras band Old Crow Medicine Show 2004 och döptes om till Wagon wheel. De såg förstås till att dela alla intäkter med kompositionens urfader och Fuqua kan än i dag inte låta bli att småle åt att spåret, åtminstone i teorin, co-writats av Bob Dylan.

I slutändan andades versionen kanske lite väl mycket traditionell armkroksfolk för att bli en hit av Lumineers-, Mumford & Sons- eller Of Monsters And Men-magnitud. Om Old Crow Medicine Show bara moderniserat soundet ett par snäpp och skrikit ”HEY!” i varje taktbyte hade deras Wagon wheel säkert varit ett Way Out West-anthem nu.

I stället skulle låten få riktigt stor uppmärksamhet först när den hamnade i händerna på förre Hootie & The Blowfish-frontmannen Darius Rucker. När han spelade in sin Wagon wheel-cover såg han till att injicera exakt rätt mängd Lady Antebellum-radiotwang för att bräcka marknaden vidöppen.

Nytolkningen släpptes på Ruckers album True believers och rusade som en George W Bush-dekalmärkt pickup truck uppför listorna. I våras slog den sig in överst på Billboard Country-listan – en inte helt oäven bedrift i det rutmönstrade västerlandet.

Det finns således ingen överdriven aktualitet i det här inlägget – snarare var det så att jag växelvis förtjusades och förgrymmades av Rolling Stones lista över det senaste decenniets tio bästa covers – och kände att det kanske var läge att påminna om Wagon wheel.

Det är en otrolig låt, framför allt när den framförs av Old Crow Medicine Show, men man gillar ju även berättelsens fotosyntetiska kvaliteter: hur något som påbörjades av Bob Dylan i början av 70-talet kan återupptäckas, fullbordas och belägra hitlistor 2013. Det känns nästan lite performance artsy – fast med syfte och kvalitet.

Skapandeprocessen påminner generellt om när man gick på fritids och turades om att rita färdigt en gubbe på ett hopvikt papper. Med den skillnaden att det här snarare är Monet som har dragit de första strecken. Och att resultatet är vackert.

Dela
Tweeta
 


DU KANSKE OCKSÅ GILLAR

Laddar