Annons

Emil Persson
Musik, film och tv med Emil Persson

 

LIVE: Emmygalan 2014

EDIT: Tidigare i dag hade halva inlägget försvunnit i ett slags internetskt slukhål. Nu är ordningen återställd och samtliga uppdateringar – hela vägen fram till 05.14 – finns att konsumera.

11:44: Well, well, well. Dags för THE EMMYS.

seth

Det är ett slags Mario Lemieux-version av galan i år, alltså den 66:e i ordningen – information som alltid ska månglas ut och som alltid är precis meningslös.

(Vad har vi på Mario Lemieux? RÄCKVIDD, det är vad vi har. Inte en enda hockeyjournalist kunde skriva om Lemieux utan att nämna hans jävla räckvidd. Så outsägligt trött på den, Lemieux-räckvidden. Skönt att han slutat.)

Nu är jag ju rasande tidigt ute – scengolvsdammet från Beyoncés VMA-framträdande har inte ens lagt sig – men drar ändå igång bloggmaskineriet redan nu.

Följande förfarande gäller: jag kommer att göra precis som under Golden Globe- och Oscarsgalan tidigare i år. Inlägget uppdateras med diverse reflektioner natten igenom. Ett slags audio commentary fast utan audio. Vilket väl egentligen lämnar mig med bara ett commentary, då.

Det är vad det är. Ett alternativ till kvällstidningarnas mer sakliga och chattverktygiga rapportering. Framför allt är det, i totaltransparensens namn, en möjlighet för mig att få se galan och kalla det ”arbete”. Det är jag värd.

Kommer att bli kulsprutande och kul. Ett kikhål in i mitt stökiga vardagsrum och mitt ännu stökigare åsiktscentra. Tummar kommer att hållas för de mest välförtjänta vinnarna och suckar kommer att eka när Modern family vinner för femte året i rad och därmed tangerar fantastiska Frasiers rekord. Modern family vinner alltid.

Full fart på bloggen blir det först i kväll. Galan drar igång 02.00 och visas, vad jag förstår, inte på svensk tv – men är som alltid bara en relativt ful stream bort. Återkommer med klipp och synpunkter och fakta under eftermiddagen och förkvällen (om det fortfarande är ett ord post Adam Alsings inte superminnesvärda mingelprogram).

Ska jag? Usch, det är så ångestridet och Gunde Svanskt. Arrrghh. Fuck, jag säger det bara.

Okej. Nu. Nu säger jag det.

HÄNG MED!

19.55: Troopers ändå, alla som orkar vaka för Emmygalan. Den har inte alls samma status som Golden Globes och Oscars (vilket är lite märkligt considering tv-seriernas höga status i dag) och ligger bara utslängd mitt i sensommaren, långt från award season.

Å andra sidan är tittarnas känslomässiga investeringar större. Tv-karaktärer kommer per automatik mycket närmare hjärtat än filmkaraktärer eftersom man tillbringar så oändligt mycket mer tid i deras sällskap.

Nåja, några talking points för kvällen, då.

Alla som någon enstaka gång besökt den här bloggen vet att den är Breaking bad-vänlig. I kväll tävlar seriens åtta sista, rasande avsnitten. Det är alltså sista gången i världshistorien som Breaking bad har chansen att vinna Emmys och man kan väl säga att jag hoppas att Vince Gilligans laboratorieprodukt kammar hem så många som möjligt.

I allt väsentligt står den mot också formidabla True detective – extremt svårbedömd eftersom den aldrig varit med tidigare. Buzzet kring serien var beyond ALLT tidigare i år, men frågan är hur den står sig nu när Carcosaröken skingrats och den arguably bästa (jodå) sistasäsongen i tv-historien.

Slaget om bästa dramaserie, liksom slaget om bästa manliga huvudroll (Cranston vs McConaughey, Harrelson räknar jag bort), är otroligt svårt att förutse.

I övrigt bör både Aaron Paul och fjolårsvinnaren Anna Gunn ligga bra till för birollspriserna.

House of cards har nominerats i de flesta betydande kategorier, trots en frankt underdånig S02. Mycket tyder på att Robin Wright ändå kan vinna bästa kvinnliga huvudroll. Konkurrensen är inte direkt lika mördande som hennes man i serien och inte kan väl Claire Danes vinna för ett Homeland som fullständigt håller på att tappa det?

Å andra sidan vet man aldrig. Juryn gillar sin Danes.

Masters of sex är en annan nykomling som ska bli intressant att följa. Första säsongen är habil, men jag har svårt att se serien få någon större kärlek här.

Som vanligt kommer man att få dras med den eviga diskussionen om att Mad men sjukt nog FORTFARANDE inte vunnit ett endaste skådispris och som vanligt kommer Jon Hamm att bli utan. Christina Hendricks med, dessvärre.

Vidare hoppas jag att Fargo – nominerad för hela 18 Emmys i miniseriekategorierna – vinner allt och lite till. Älskar skiten. Billy Bobs lugg ska ha en egen statyett. Den är elakare än vodkan Zaranoff.

Och Modern family vinner som bekant alltid.

Den som vill spana in samtliga nomineringar och lite härliga förhandstips kan med fördel göra det här. Jag ska bege mig till Skanstull och se mitt älskade Liverpool bli överkörda av Manchester City. Är masochistisk like that.

På återhörande framåt MIDNATT, vänner! Och glöm nu inte att köpa lysmelk. Lysmelk makes the world go ‘round.

(HUR kan jag inte ha lysmelksspons?! Agera, Aller Medias marknadsavdelning.)

00.08: Så Lena Dunham har anlänt och hon bär en spettekaka.

lena

00.10: Jag ska brygga en hiskelig massa kaffe nu men sen är jag tillbaka med något slags mix av röda mattan-bevakning och generellt uppsnack. Spoiler: det innehåller obskyr namedropping i stil med George C Scott.

That’s right, jag har varit ute och googlat igen. The gloves are OFF!

00.25: Okej, jag tänkte hålla på den här karamellen, men efter 2 345 mejl, runt 300 sms och tre stenbumlingar genom fönstret vågar jag inte annat än att stilla er nyfikenhet och berätta exakt vad George C Scott har med saken att göra.

Om Matthew McConaughey vinner för bästa manliga skådespelare i en dramaserie i dag så har han alltså vunnit en Oscar och en Emmy på samma år. Det har bara hänt en male actor en enda gång tidigare, 1971, och då genom – gud, detta är så FRUKTANSVÄRT ospännande nu – George C Scott. Så nu vet ni det.

Stay tuned för mer omistlig statistik.

00.36: Man tror att det inte går att älska Aaron Paul ännu mer, men det går alltid. Han är lite som brunsprit i det avseendet.

I dag har allas favoritwigger anordnat en skattjakt över hela Los Angeles. I potten? Breaking bad-trivia av alla dess slag. Och en helt autentisk Raisin Bran-frukost med RJ ”Walter Jr” Mitte.

Det är den här typen av förströelse man så desperat behöver nu, när galan fortfarande känns långt bort och de tunga namnen inte masat sig till mattan än.

Read all about it!

01.04: Sarah Silverman, Jimmy Fallon, Jim Parsons… Samma jävla visa. Gud. E!:s röda mattan-intervjuer är så ihåliga att Pippi Långstrump skulle kunna plocka sockerdricka ur dem.

Jaja, WHAT ELSE IS NEW, men ändå.

01.11: Jon Hamm. Låt oss nu inte FASTNA vid den svårt trötta diskussionen om att han (eller någon annan Mad men-skådis) aldrig vunnit Emmyn, men eftersom jag googlat upp den här uppgiften som den lydiga livebloggslallare jag innerst inne är tänker jag ändå presentera den i sin helhet. Den håller nästan George C Scott-klass.

Okej, here goes: OM Jon Hamm går lottlös i natt, vilket han gör, har han varit nominerad för bästa manliga huvudroll sju gånger utan att vinna. Det är rekord.

YES! Statistik!

Framför allt är det en ursäkt att åter publicera bilden på Jon Hamm från förra årets Emmygala – och ställa den obligatoriska frågan: var exakt BEFANN sig Christer Ulfbåge nio månader innan Hamm föddes?

hamm

01.22: Haha, mon DIEU. E!-kvinnan säger till Matthew McConaughey att han kan skriva historia om han vinner i kväll för att han då skulle bli den första mannen någonsin att vinna en Oscar och en Emmy på samma år. McConaughey rättar då E!-kvinnan, mycket sakligt, och säger att George C Scott lyckades med den bedriften redan 1971.

Detta är för MYCKET! My man SCOTT! In the LIMELIGHT!

01.34: Jag börjar få slut på både lysmelk och framgooglad statistik så nu får det börja.

01:43: George C Scott.

scott

01.59: Let’s Emmy.

02.11: Jävligt branschig och navelskådande och härlig öppningsmonolog av Seth Meyers. Gillade det där.

02.12: Amy Poehler delar ut första Emmyn, för bästa manlig biroll i en komedi, till Ty Burrell. Serie? Modern family.

02.14: Modern family skulle göra världen en stor tjänst om det lämnade den.

02.18: ”Best comedy writing”. Ska jag behöva redovisa sånt? Tycker fan inte det.

02.22: Allison Janney vinner för Mom. Eller som hon egentligen heter: CJ Cregg. Värmer ett gammalt Vita huset-hjärta.

02.26: Bryan Cranstons mustasch är en full-blown katastrof. Begynnande demens? Shame.

02.29: ”Best comedy direction”. Modern family igen. Vem ser ens Modern family i dag? Förutom Emmyjuryn?

02.32: OTROLIGT mycket McConaughey hittills. Marknaden snart mättad.

02.37: Funky. Funky är den, mustaschen. Cranstons.

02.39: Så sjukt att Matt LeBlanc bara sitter där och är nominerad varje år. För en serie exakt noll människor tittar på. Och sedan ser man inte honom på ett år igen.

02.40: Jim Parsons vinner bästa manliga huvudroll i en komedi. Igen. Next.

02.47: Julia Louis-Dreyfus vinner bästa kvinnliga för Veep. Blir upphånglad av Cranston på vägen upp. Cue: 100 000 gifs.

02.48: Skönt att inte Taylor Schilling vann, för övrigt. Oerhört dålig i en oerhört dålig serie.

02.53: Vissa skulle kalla första timmen för en startsträcka.

03.01: Kathy Bates, iklädd något en boxare skulle kunna ha på sig på väg upp till ringen, vinner över både Julia Roberts och Allison Tolman (polisen i Fargo) för ”outstanding supporting actress in a miniseries or movie”. Med lite mer energi hade jag rasat.

03.05: Har nu mulat i mig fem bubblizz och rasar officiellt.

03.06: Min superkraft är för övrigt förmågan att kalla lösgodissorter vid dess rätta namn. Det får man inte nödvändigtvis ligga på.

03.08: Stephen Colbert. Preach.

03.10: Fan, märklig han var, Colbert. Men Martin Freeman vann för Sherlock! Dock inte närvarande så that’s that.

03.18: McConaughey och Harrelson presenteras med orden ”the only two actors in Hollywood not rumored to star in True detective season 2″.

03.22: Benedict Cumberbatch vinner ”outstanding lead actor in a miniseries or movie” för Sherlock. Det innebär att Billy Bob Thorntons elaka Fargo-lugg inte vinner. Juryn ska ner i en timmerflis.

03.26: Liev Schreiber: definitionen av fulsnygg.

03.33: Jag betackar mig för Weird Al Yankovic.

03.35: Outstanding miniseries: Fargo! Dock fruktansvärt trött på miniseries nu. Miniseries är Emmygalans Mario Lemieux-räckvidd. Det stockar sig i huvudet. Måste ha in lite drama.

03.45: Magiskt bitter insats av Ricky Gervais. Rimlig kritik mot Parsons fyra konsekutiva vinster. Man saknar honom som Golden Globes-värd.

03.54: Jag frågade efter dramakategorier, jag fick ”outstanding directing for a variety special”. Om detta är down to karma måste jag typ ha rånmördat sjuksköterskor under Krimkriget i ett tidigare liv.

03.56: …och där kom Adam Levine.

04.02: Reklam nu, sen bästa manliga biroll i en dramaserie, fattar jag det som. Upplagt för ett trauma om Aaron Paul inte vinner. Jag blir mycket mörk när Aaron Paul inte vinner.

04.09: Paul, din sympatiske jävel. Älskar dig.

04.14: Har sinnesfrid till 33,3 procent nu. Cranston och Breaking bad (för bästa dramaserie) återstår. Anna Gunn betraktar jag som självskriven.

04.16: In memoriam följs av Bily Crystals hyllning till Robin Williams. Väldigt värdigt – vilket för övrigt är mer än man kan säga om Crystals utseende. Det är så mycket plast i den där pannan att den skulle kunna vikariera som Tupperwareparty.

04.26: True detective vinner direkt: Cary Joji Fukunaga för ”outstanding directing for a drama series”. Otroligt oroväckande. Älskar True detective, givetvis, men Breaking bad är bäst någonsin. Jag behöver min sinnesfrid.

04.30: Anna Gunn vinner. Rättvisa.

04.32: Gud. Tröttman. Det är som vanligt 04.33-reklamen som sållar agnarna från vetet. Och det är som vanligt oklart exakt vad en agn är. Jag skulle gå så långt som att påstå att det fan är oklart om det ens heter agn i singularis. Fuck it.

04.36: Moira Walley-Beckett vinner ”outstanding writing for a drama series”. Breaking bad-avsnittet ”Ozymandias”. Ingen som sett det kan protestera. Tv blir inte mer gastkramande.

04.39: Julianna Margulies vinner bästa kvinnliga huvudroll. The good wife.

04.50: Julia Roberts – INTE nykter. Men. Hon ger statyetten till Cranston. Allt som betyder något. Sinnesfridhalt: 66,6 procent.

04.51: Inte ens det faktum att Modern family alltid vinner – just i detta nu ”outstanding comedy series” för den 454 789:e gången i ordningen – kan förstöra mitt humör.

04.54: Reklam. Sen bästa dramaserie. Sen sömn. Bra upplägg.

04.58: JA! Breaking bad! Take it away, VINCE!

05.14: Som traditionen bjuder följer nu en kort recap medan de sista återstående hjärncellerna slocknar.

Underhållningsmässigt kanske inte så jävla mycket att hänga i New Mexico-kaktusen. Seth Meyers var trivsam, några humornummer funkade, några funkade inte, Julia Roberts var otippat berusad.

Statyettfördelningen var däremot en oerhörd fest. Rimligt på de allra flesta håll och kanter, även om det kanske är dags att låta andra humorpjäser än Jim Parsons och Modern family vara med och leka lite snart.

Annars handlade ju det mesta om Breaking bad. När Emmygalan gick av stapeln 2013 var serien mitt uppe i sin avslutande säsong. Redan då kändes det som att den skulle kunna göra rent hus 2014. I ett blogginlägg dagen efter galan skrev jag: ”Det skulle inte förvåna mig om Bryan Cranston, Aaron Paul och Anna Gunn alla vinner.”

Det var inte ens en särskilt magstark spaning. Så häpnadsväckande starka var de åtta sista avsnitten. Vem som helst kunde se det.

Sedan dök ju True detective upp och komplicerade saker lite grann. Att Breaking bad skulle klå the usual suspects som Mad men och Game of thrones kändes självklart, men hur skulle juryn väga methdramat mot Cary Joji Fukunagas välgjorda cajunthriller?

I slutändan blev det dock den enda möjliga utgången: en fin skådespelartrippel för firma Cranston/Paul/Gunn, en manusaward för ”Ozymandias” samt priset för bästa dramaserie.

Nu försvinner Breaking bad ut ur galorna för all framtid och serien går ut med största möjliga bang.

Cranstons vinst innebär ju också att my man George C Scott fortfarande är den enda manliga skådespelare som vunnit Oscarn och Emmyn samma år. Det, mina vänner, är vad man kallar 100 procent sinnesfrid.

Man skulle betala mycket för att få vara en fluga på väggen (pun så JÄVLA intended) under Breaking bad-gängets efterfest nu. Men det är man inte. Man är en koffeinchockad spillra som ska human-centipede-kräla in i sovrummet och dra ner både den faktiska och den mentala rullgardinen.

Tack för att ni hängde med. Ta hand om varandra. Hail Heisenberg.

Dela
Tweeta
 


DU KANSKE OCKSÅ GILLAR

Laddar