Annons

Emil Persson
Musik, film och tv med Emil Persson

 

Mycket nöje 101

Jaså? Ett tvångsmässigt presentationsinlägg, säger du? (Och om inte du säger det så vet jag att åtminstone webbmaestro Johan Hurtig gör det.) Så, ptja, varför inte.

Jag tänker väl att bloggnamnet Mycket nöje egentligen är ganska självförklarande. Och i annat fall bör taglinen ”musik, film och tv” vara dig behjälplig. Och om du fortfarande inte är med på noterna… ja, då önskar jag dig helt enkelt lycka till med alla dina framtida endeavors.

Det här är alltså precis vad du tror att det är: en blogg med nöjesrelaterade tips och betraktelser som antagligen inte kommer att förändra ditt liv, men möjligen hjälpa dig fördriva några minuter av det. Vilket väl är vad allt handlar om i slutändan.

Så. Ska det verkligen vara nödvändigt? Orkar vi verkligen engagera oss i ännu en nöjesblogg? Ja, det är klart. På samma sätt som vi ständigt behöver upptäcka nya soulalbum, dokumentärer, Louis CK-rutiner, italienska rödviner, kebabsåser och Jonathan Franzen-karaktärer – trots att det befintliga utbudet ju inte är så jäkla dumt. (Det enda vi verkligen inte behöver fler av är Lokasmaker, det får vara NOG nu, men det är en annan diskussion.)

Min kompis psykolog brukar säga att man bör ”sörja randigt”. Ungefär som ett barn: man ska tillåta sig att gråta hämningslöst, för att sedan bli alldeles euforisk över något trivialt, för att sedan åter blasta ut sin sorg över nejden. Och så vidare.

Jag är ett stort fan av det där uttrycket, att sörja randigt. På precis samma sätt tycker jag att man ska kulturkonsumera randigt. Varva breda med smala linjer. Färgsprakande med grådassiga. Bröderna Coen med Bröderna Karamazov, Dr Strangelove med doktor Busé, Bon Iver med Bon Jovi.

Visst älskar man att ta del av initierade hjärnor som tipsar om Jimmy Fallons senaste Neil Young-imitation eller andas häftigt i papperspåse över nya Arrested development. Men lika beroende är man ju av grava guilty pleasures och mindre kreddig förströelse. Den typ av fulkultur som bäst konsumeras i sällskap med en skämskudde stor nog att kväva en elefant.

Det här, tänker jag, ska bli något slags medelväg. Den kommer säkert att vara både högtravande och halvplump. Men förhoppningsvis ganska oängslig. Och garanterat trivsam.

Frestelsen att nu avsluta med ett tjo-och-tjimmigt ”Mycket nöje!” är ta mig fan rent FYSISK, hörrni. Men vi nöjer (well…) oss så. Välkomna!

Dela
Tweeta
 


DU KANSKE OCKSÅ GILLAR