Annons

Emil Persson
Musik, film och tv med Emil Persson

 

”Prism” är som en tigerkaka

När Katy Perrys Roar och Lady Gagas Applause läckte samma augustidag trodde nog de flesta att slaget om höstens popdrottningtron skulle stå mellan dessa bägge giganter. Sedan kom förstås Miley Cyrus och räckte skumfinger åt den teorin.

Det förtar dock inte det faktum att Roar är en av årets allra bästa popsinglar. Eller att Katy Perrys Prism är ett av höstens mest emotsedda popalbum – som sedan i går ligger uppe på Spotify.

katy-perry

Precis som med delar av föregångaren Teenage dream (2010) överrumplas man nästan av det uppenbart svenska melodisnickrandet. Det är som att gå in i ett amerikanskt hem och finna ett komplett Lackmöblemang på heltäckningsmattan. (Så bär också tio av spåren blågul prägel, med mighty Max Martin som chefsproducent.)

Teenage dream etablerade Katy Perry som den briljanta tuggummipopens ledstjärna på 10-talet. Pepparminteftersmaken från singlar som Firework varade i tre år.

Tendenserna finns kvar på Prism. Tolv av tretton låtar klockar in på tider mellan 3.25 och 3.53. Alla kan skickas direkt till radiokanalernas A-rotation.

Samtidigt blottar texterna, likt en tigerkaka, ådror av svärta i all uppvispad popsmet. Det blir förvisso en del kaliforniskt new age-svammel om lotusblommor, tredje ögat och nirvana – men Katy Perry gläntar även på dörren till uppbrottet från Russell Brand (som skedde via sms) och snuddar vid explicita självmordstankar i utsökta By the grace of God.

Ibland känns Prism som ett tonsatt självhjälpsprogram. Det är Cheironpop som sparkar av sig …Baby one more time-skoluniformen, pushar 30 år och försiktigt provar den förbryllande stora vuxenkostymen.

Nu smakar musiken både pepparmint och svartpeppar.

Dela
Tweeta
 


DU KANSKE OCKSÅ GILLAR

Laddar