Annons

Emil Persson
Musik, film och tv med Emil Persson

 

Recension: ”Den store Gatsby”

Jay Gatsby (Leonardo DiCaprio) ska precis träffa sitt livs kärlek Daisy Buchanan (Carey Mulligan) för första gången på fem år. Syftet är att vinna tillbaka hennes hjärta och då håller man som bekant inte tillbaka på blomsterarrangemangen: i vardagsrummet hemma hos Nick Carraway (Tobey Maguire) – Daisys kusin och mannen som styrt upp återföreningen – ser det ut som att ett helt orangeri begått harakiri. More is more. Inget lämnas åt slumpen.

Gatsby ser sig nervöst omkring.
– Tycker du att det är för mycket?
– Tja, svarar Nick. Jag tycker att det är precis som du vill ha det.
Han nickar förnöjt.
– Det tycker jag med.

Scenen blir som en lite bisarr metafor för Den store Gatsby-filmatiseringen i allmänhet och Baz Luhrmanns regi i synnerhet. Med sin kärlek till storvulet bildspråk och sina Edward Scissorhands-fingrar har australiern dömts ut av kulturetablissemanget redan på förhand.

Och, visst, det känns onkeligen avigt att låta Moulin Rouge-regissören ta sig an F Scott Fitzgeralds subtila och gastkramande mästerroman. Som om Enya skulle tolka… Darude. Det är ju som Docent Död sjöng: bakom sina 3D-glasögon kan Baz Luhrmann vara sig själv (på gott och ont).

Den store Gatsby har ofta kallats unshootable. Kanske är det så. Vissa berättelser går helt enkelt inte att filmatisera utan att göra avkall på den inneboende kvaliteten.

Bokens storhet ligger framför allt i dess komplexa karaktärer. Läsarens egen fantasi går länge i cirklar runt både Nick Carraway och den gäckande, nyrike Jay Gatsby. Man får själv fylla i luckorna med identifikation.

Luhrmanns pråliga Hollywoodholabaloo blir, 3D-effekterna till trots, betydligt plattare i sitt persongalleri. Nyanserna får stå tillbaka för pekpinnarna.

Dessutom känns både inledningen (där det i romanen spinns en robust mytkokong runt Gatsby) och slutet (där allt kraschar i ett spoilerkompatibelt crescendo) lite förhastat.

Filmen är ändå inte fullt så svag som vissa har påstått. Det Luhrmann förlorar i relationsdramat Den store Gatsby vinner han delvis tillbaka i ”the roaring 20’s”-skildringen Den store Gatsby. Han briljerar förstås i de scener där burleskdansösernas plymer får svaja framför tittarens näsa, där cigaretterna glittrar i Long Island-natten och där champagnen flödar som ett filmens blodomlopp.

Och Leonardo DiCaprio är perfekt för titelrollen. Han blingar som ett helt hiphopsmycke. I scenen där Jay Gatsby först presenteras, sisådär en knapp halvtimme in i filmen, är hans utstrålning så brinnande stark att jag måste kisa i biomörkret.

Det går att argumentera både för och emot Luhrmanns anakronistiska soundtrack. Men när man väl accepterat premissen att André 3000 minsann var alive and kicking redan på 20-talet får musiken många av scenerna att lyfta.

Jag gillar särskilt hur Luhrmann använder Lana Del Reys Young and beautiful – en av årets hittills bästa låtar – som ett slags underhudsfett. Den lurar ständigt i kulisserna och får under en period bukta ut mellan var och varannan bildruta.

Att Luhrmann låter berättaren Nick använda ordagranna meningar från boken blir däremot något av en blessing and a curse.

Fitzgeralds roman är en av de mest välskrivna böcker jag läst. Han formulerar den med en så tillbakalutad grace att det inte känns som att han skrivit ner orden på papper, utan telepaterat dit dem medan han själv legat och kedjerökt i soffan.

Det är talande att det enda riktiga gåshudsögonblicket i Den store Gatsby uppstår när Nick, i filmens helt Cirkus Cirkör-fria slutscener, bara reciterar Fitzgeralds avslutande meningar.

Där är filmen snarare en ljudbok. Och där är den som allra bäst.

Betyg: Tre old sports av fem.

Dela
Tweeta
 


DU KANSKE OCKSÅ GILLAR

Laddar