Annons

Emil Persson
Musik, film och tv med Emil Persson

 

Recension: ”Gravity”

Det är svårt att säga om det är bristen på gravitation eller bara överskottet på egenkärlek som gör Matt Kowalski tyngdlös.

George Clooneys karaktär är så makalöst tillbakalutad att han tippar över. Mellan livsfarliga skurar av flygande satellitskrot spelar han trallig countrymusik, drar sköna Mardi Gras-stories och fyrar av skämt om att det minsann inte är ”rocket science” att navigera i rymden.

Karaktären påminner om Ryan Bingham i Up in the air. När soluppgången blänker fram runt jordens axel känns det som att Clooneys rymdcowboy mest bara vill räkna frequent flyer-mil, sippa på en GT i plastglas och möjligen ge flygvärdinnan en – högst vänskaplig, givetvis – klapp på stjärten.

Någon beskrev det som att Kowalski hela tiden har en uppknäppt fluga hängande runt halsen under astronautdräkten och PRECIS så känns det.

george-clooney
Some people call me the space cowboy. Some – primärt yngre modeller jag dejtat och sedermera kasserat – call me the gangster of love.

Det om det.

Gravity är höstens stora filmsuccé i USA. Den toppar biolistan och har överösts med fina recensioner.

Filmen handlar om Matt Kowalski, som gör sin sista rymdpromenad, och Ryan Stone (Sandra Bullock, lysande), som gör sin första. De är ute för att göra underhållsarbete på en rymdstation, ett relativt rutinuppdrag, men en exploderad rysk satellit försätter dem i livsfara.

Resten av filmen är en kamp för överlevnad. Ett kammarspel som utspelar sig i en oändlig kammare.

gravity

Man kan tycka att handlingen i sig är lite platt, och man skulle kanske ha en poäng i det, men det spelar mindre roll. Regissören Alfonso Cuaróns (Children of men) skapelse är visuellt vidunderlig, en överdådig brakfest för sinnena. Från den 13 minuter långa öppningstagningen till de nerviga scener som kastar tittaren genom bumpig atmosfärturbulens.

Cuarón fick jobba med Gravity i fyra och ett halvt år för att de skulle hinna utveckla all teknik som krävdes för att filma den. Följden blir också att den färdiga produkten nu förändrar allt den vidrör: under filmens 91 minuter förvandlas Park på Sturegatan till en mashup mellan traditionell biograf och planetariet Cosmonova.

Ibland känns det som när man var ett litet barn och någon lyfte upp en och bara svepte en genom luften. ”Iiiiiiiih”, gurglade man då och det vill man göra under Gravity också.

Dessutom är det den första filmen sedan Avatar som verkligen blomstrar i 3D. Till och med en tappad skruv blir en hisnande upplevelse. George Clooney kastar sitt rymdlasso och håvar in tittaren i en värld som inte liknar någonting annat.

Betyg: Fyra Comosjöar av fem.

Dela
Tweeta
 


DU KANSKE OCKSÅ GILLAR

Laddar