Annons

Emil Persson
Musik, film och tv med Emil Persson

 

Recension: ”World War Z”

Det är inte bara i biosalongerna man kan uppleva undergångsstämning. Det går precis lika bra med filmbolaget Paramounts styrelserum.

Jag vågar inte ens tänka på hur World War Z jojjat med vd:n Brad Greys blodtryck – produktionen av knappt två timmar storfilm måste ha förkortat hans livslängd med minst ett tiotal år.

12 000 framstående läkare stormar Paramount HQ för att mäta Brad Greys blodtryck.

För det har ju inte varit någon direkt smidig affär, det här. Redan 2007 började J Michael Straczynski jobba med att göra biofilm av Max Brooks bok World War Z. Det dög inte. 2009 anlitades Matthew Michael Carnahan för att skriva om manuset. Det höll inte heller hela vägen.

I maj 2012 tvingades så teamet återvända till Budapest för att filma om tredje och sista akten. Nu hade man anlitat Lost-mannen Damon Lindelof som säckhopknytare – men när han inte hade tid att färdigställa manuset gick uppdraget vidare ännu en gång, till kompanjonen Drew Goddard.

Som ett resultat av allt ovanstående har förstås även budgeten skenat i takt med Brad Greys blodtryck.

Att filmen nu ser dagens ljus känns nästan förbluffande. Att den dessutom är så pass sammanhållen framstår som en sensation.

I filmens inledning står Gerry Lane (Brad Pitt) och steker frukostpannkakor till fru och två barn. Familjeidyll. Lönnsirapslättja.

Gerry är en förtidspensionerad FN-krisexpert som inte verkar ha mycket annat för sig än att just steka frukostpannkakor. När zombieoutbreaket kommer blir han åter inkallad i tjänst. Han tvekar först, men får ett erbjudande som inte går att avböja: om han åtar sig uppdraget kan hans familj få plats på ett FN-fartyg. Detta är en god idé eftersom jorden samtidigt byter befolkning, homo sapiens mot homo zapiens.

Gerry samlar en trupp och ger sig ut för att söka smittans ursprung. I bästa fall även ett vaccin mot den. Sedan navigerar sig Brad Pitt mödosamt över jordklotet och förbi horder av zombies med mittbenan i behåll.

Om detta handlar filmen. Och det fungerar väldigt, väldigt bra.

Dagens outfit: rädda världen-scarf.

Som så ofta i katastrofskildringar är Pitts hjälte lite väl oberörd av världens undergång. Men det får ändå passera. World War Z har egentligen bara ett syfte och uppfyller det med råge: i två timmar spänner filmen upp tittarens nerver på en sträckbänk och spelar oavbrutet på dem med xylofonpinnar.

World War Z porträtterar också en av de vackraste apokalypser jag har sett. Några av de scener som utspelar sig i Israel får min hud att knottra sig som om någon i stolsraden bakom placerat GB-glassen Igloo mot min nacke. (Vilket dock inte är fallet, jag vänder mig om, dubbelkollar, där sitter Aftonbladets Jens Peterson, Igloolös.)

Trots det omskrivna produktionsstrulet lyckas World War Z hitta helt rätt med sin tonträff. Den är klichécharmig utan att bli fånig. Thrillerspännande utan att bli geggigt gory. Ett välkommet hjärtflimmer i semesterslummern.

Och när två timmar raffel passerat känns det framför allt uppfriskande att ha fått se en zombierulle som – i motsats till sentida saker som Zombieland och Död snö – inte gjorts med ambitionen att vara en kultfilm.

Betyg: Tre starka Pepsiproduktplaceringar av fem.

Fotnot: World War Z har biopremiär den 12 juli.

Dela
Tweeta
 


DU KANSKE OCKSÅ GILLAR

Laddar