Annons

Emil Persson
Musik, film och tv med Emil Persson

 

Sensuell Isbell

Om man nu är två låtskrivare som ska försöka bo tillsammans gäller det att skapa rutiner. Det äkta paret Jason Isbell och Amanda Shires har sin strategi klar: de blandar sig inte i varandras affärer förrän det finns ett första utkast.

I praktiken innebär det att de går in i varsitt rum och pillar med en låt tills den känns någorlunda färdig. Först då är de mottagliga för feedback.

En dag förra året kom Isbell ut från sovrummet, påkallade sin frus uppmärksamhet och spelade upp en ny idé:

So girl leave your boots by the bed, we ain’t leaving this room
Til someone needs medical help or the magnolias bloom
It’s cold in this house and I ain’t going out to chop wood
So cover me up and know you’re good enough to use me for good

Han grät när han spelade upp den. Det kan man förstå. Ingenting är svårare än att erkänna – inte minst för sig själv – hur förtvivlat beroende man verkligen är av sin livspartner.

Inledande Cover me up (Isbells bästa sånginsats någonsin) är signifikativ för hela Southeastern, hans mest öppenhjärtiga album hittills.

Jason Isbell brukade vara en kille som enbart släppte Jack Daniels-flaskan för att plocka upp gitarren. Som – om man ska tro en svart scen i New South Wales – retirerade till munvattnet Listerine när spriten tog slut.

Det är han inte längre. Inför Southeastern städade han upp sin akt och blev nykter. Nu tvingas han acceptera en obekväm sanning som de flesta nog kan relatera till: att man är sitt mest älskvärda och charmerande jag först efter ett par öl.

Att bli nykter var ett test för Jason Isbell lika mycket som för hans vänner. För hans fru. Skulle de finnas kvar i hans liv även när alkoholen inte längre gjorde det?

I inledningen av Live oak sjunger han a capella:

There’s a man who walks beside me
He is who I used to be
I wonder if she sees him
And confuses him with me

Sedan avhoppet från Drive-By Truckers har Jason Isbell bara blivit bättre och bättre. Förra albumet Here we rest (med kompbandet The 400 Unit) var fantastiskt och Southeastern känns, åtminstone spontant, minst lika bra.

Med sin klarsynta hybrid av americana, folk, country och rock är Isbell en av de amerikanska trubadurer som förvaltar arvet från Townes van Zandt, Gram Parsons och Steve Earle allra bäst. Få kan som Isbell sätta fingret på de mest diskbänksrealistiska aspekterna av hjärtesorg. Som när låtarna hon brukade sjunga i duschen envisas med att ringa vidare i ens huvud (tillsammans med gårdagens vin).

Hit the road, Jack. Don’t you come back no more.

Jason Isbell agerade publikuppvärmare på Ryan Adams Ashes & fire-turné i Europa förra året. Antagligen var det i samband med spelningen på Waterfront som andra spåret Stockholm skrevs. Det vore synd att beskriva det som en ode till huvudstaden. Isbell beskriver den som en ”frozen old city of silver and stone” och låter refrängen kulminera i en kärlekskrank bedjan: ”Stockholm, let me go home.”

Southeastern finns inte på Spotify än, men kan med fördel streamas här.

Dela
Tweeta
 


DU KANSKE OCKSÅ GILLAR

Laddar