Solo per Roma
Är officiellt åter från Rom. Superhärlig stad. Evig, så.
Så värst mycket popkulturkonsumtion blev det kanske inte. Saxofonister stod i kvarterskorsningarna och vräkte ur sig Gudfadern-themet, men det gör de på Flemingsbergs pendeltågsstation också. Och så spanade jag in den Anita Ekberg-bestigna Fontana di Trevi och kan nu konstatera att den vinner matchen mot Våra värsta år-vinjettfontänen på poäng.
Däremot nämnde jag ju tidigare att jag skulle passa på att se Bruce Springsteen. Och Bruce Springsteen passade i sin tur på att spela New York City serenade. Bara så där.
Detta må vara ett klassiskt fall av "dom som fattar fattar", ett tidstypiskt fenomen Filip & Fredrik adresserat i sin podcast, men ibland måste nog saker få vara det.
Bruce Springsteen passade på att spela New York City serenade. Bara. Så. Där.
Redan på San Siro i juni arrangerade milaneserna ett stort tifo där de önskade superrariteten NYCS – New York City serenade – men manövern bar frukt först i Rom. Känns OK, ändå.
Den grandiosa novellen om Billy och Diamond Jackie släpptes 1973, men har aldrig tidigare framförts i Europa. Trots att Springsteen är en setlistroterare av rang har låten över huvud taget bara outats åtta gånger sedan 1975.
En anledning är förstås arrangemanget. Den kräver ju sina stråkar. Så Springsteen fixade stråkar.
Den omhuldade chefen från New Jersey hade en tre dagar stor lucka i turnéplanen innan konserten på Ippodromo delle Capannelle. Men i stället för att fyllerumla nedför Trasteveres skavande trånga gatflisor, vilket jag har förstått att man också kan göra when in Rome, pressade han in hela E Street Band i en abonnerad liten klubb och repade in Den Stora Överraskningen två dagar i sträck.
Solo per Roma, som han uttryckte det. Enbart för Rom.
Jag tror att det stavas dedikation.
Ungefär halvvägs in i konserten beredde han plats för Ensemble Roma Sinfonietta bakom Roy Bittans flygel och lät atombomben brisera i Springsteencommunityt.
Pussgurkan.
Har sagt det förr, men anledningen till att det finns så många trogna Springsteenfans är att det är så unikt tacksamt och belönande att vara ett troget Springsteenfan.
Partiet med The wild, the innocent & the E Street shuffle-fyrlingen – Kitty's back, Incident on 57th Street, Rosalita (come out tonight) och New York City serenade i ett enda svep – är den bästa konsertsekvens jag någonsin upplevt. Jag vill GIFTA mig med den där konsertsekvensen. Kan utan problem se min marsipanavatar posera bredvid konsertsekvensen på toppen av bröllopstårtan.
Här hemma, då? Har inte riktigt hängt med (semesterhjärnan MÅSTE få vara isigare än en daiquiri), men noterade i alla fall att Sydsvenskan aktivt valt att publicera den här bilden på Per Gessle från Gyllene Tiders konsert på Malmö stadion. Och det är ju väldigt roligt. Fast väldigt taskigt. Fast väldigt roligt. Och taskigt. Men även roligt.
Och jag ska väl egentligen inte säga så mycket. Exakt så där såg jag nog själv ut när de sista tonerna av New York City serenade ebbade ut i torsdags kväll. Fast med framtänder.
I morgon rullar bloggen vidare med garanterat Springsteenfria betraktelser. Hang in there.