Annons

Emil Persson
Musik, film och tv med Emil Persson

 

Tony och Neil och Hugh och Bret

Jag intresserar mig för nästan alla typer av musik – utom musikaler. Och jag HAR ändå försökt. Det måste sägas.

Jag har sett allt från Vi mötas i St Louis och Singin’ in the rain till All that jazz och Dreamgirls. Och jag ser FORTFARANDE alltid filmårets nya, stora musikalrulle och tänker att ”nu kanske jag har mognat, nu kanske det är dags att monsterhöja kulturribban Sergej Bubka style, nu kanske jag är redo att börja LÄPPJA på den här typen av sofistikerade sång- och dansspektakel”.

Men det går inte, jag blir disträ, jag ser Anne Hathaway raka av sig håret och känner inget mer än ångest över att jag inte konsumerar 30 Rock i stället.

Jag är en liten människa.

Dock: med det inte sagt att jag inte kan uppskatta Tony Awards. För det kan jag.

Galan, som hyllar teater- och musikaluppsättningar på Broadway, är en mycket välmående och gräll efterlöpare till sina mer haussade syskon i galasäsongen. Särskilt under Neil Patrick Harris ledning har den blommat ut till lysande underhållnings-tv.

Nattens ståhej (det 67 i ordningen) inleddes med en briljant öppningsrutin, där nämnde Patrick Harris visar varför han egentligen borde vara alla galakommittéers go-to guy framför värdar som Seth MacFarlane, Billy Crystal och – herregud – James Franco.

Rent historiskt har Tony Awards inte lika många klassiska och/eller dråpliga ögonblick som, säg, Oscarsgalan eller MTV Music Awards. Men för den som orkar vaska sig igenom Youtubefloden finns ändå ett antal guldkorn. Och för den som inte ens orkar det finns ju den här bloggen.

Hugh Jackman har ett skrev av guld (2004)

Guldbyxorna. Fjolligheten. Sarah Jessica Parkers oförblommerade rodnad. Påminnelsen om att Matthew Broderick lever. Och, för all del, Trollkarlen från Oz-numret.

Lin-Manuel Miranda rappar (2008)

Kompositören vinner sin första Tony Award för musiken i In the heights och beslutar sig för att rappa sitt tacktal. Visst, det är varken Halle Berrys tårmonsun eller Cuba Gooding Jr:s endorfinexplosion, men Lin-Manuel Miranda bryter ändå lite ny tacktalsmark här. (Bonus: Lin-Manuel ser ut som att fotbollsspelaren Clint Dempsey fått enorma Robert Downey Jr-komplex.)

Madonna kommer inte till sak (1988)

Så trött. Så omotiverad. Så oemotståndligt on top of the world. ”I’m being punished for not coming to rehearsal today.” Jo.

Bret Michaels skalperas av scendekoren (2009)

Mitt absoluta favoritklipp och, enligt obekräftade uppgifter, själva huvudorsaken (pun dessvärre intended) till det här inlägget. Poison uppträder med Nothin’ but a good time som ett slags hyllning till årets galasnackis Rock of ages. När numret är slut kan sångaren Bret Michaels inte riktigt få nog av ovationerna, han hör inte Gundes och Kayos vildsinta skrik, utan dröjer sig kvar lite, lite för länge. Men dekorbilan väntar tyvärr inte. Tar ordet ”headbanging” till nya nivåer, som Neil Patrick Harris uttryckte det.

Dela
Tweeta
 


DU KANSKE OCKSÅ GILLAR

Laddar