10 låtar du inte trodde var covers

Så jag gick och såg Nine Inch Nails på Hovet i lördags. Det gjorde jag rätt i. Mäktigt, monotont, monumentalt. Dessutom en ljusshow i klass med solen.

Jag vill nu leva resten av mitt liv i ögonblicket där Trent Reznor går upp och klämmer i under Hurt-refrängen, där han bjuder in oss alla till sitt smutsiga kejsardöme.

Låt oss dröja kvar vid den där kylslagna rakbladshymnen en liten stund. Jag diskuterade Nine Inch Nails med en vän inför konserten och det uppdagades att han trodde Hurt var en Johnny Cash-pennad låt.

För att citera José Mourinho: trouble, big, big trouble.

Johnny Cash har gjort en makalös tolkning av Hurt, en av världens vassaste covers, men han har inte skrivit låten. Det har Trent Reznor gjort.

Jag har själv gått på liknande nitar, det har vi säkert allihop. Länge trodde jag till exempel att Cat's in the cradle var ett Ugly Kid Joe-original. (Träd fram, Harry Chapin.)

Högst mänskligt, det hela. Men just okunskap kring covers plockar fram otäcka elitistiska sidor hos mig som jag annars sätter en stolthet i att inte besitta – och alltså inte ens kan motivera ur något slags glashusperspektiv.

När min vän började jiddra om Johnny Cash ville jag omedelbart hamra ner "NINE INCH NAILS" med kritstump på griffeltavla, drämma en pekpinne mot texten och vråla: "Nine Inch Nails! NINE INCH NAILS var FÖRST!!!"

Kvarsittning och rotting på det.

Detta är förstås interna problem som jag måste ta itu med. Men tills vidare kan jag alltid försöka föregå och förebygga. Se till att inte hamna i liknande situationer. Riskminimera, för att citera en annan grånad och defensivglad fotbollstränare.

Som en viktigpetters guide till kompositionsgalaxen – jag ger er 10 av de vanligaste covermissuppfattningarna.

1. Nathalie Imbruglia – Torn (1997)

Är du anything like me så älskar du att smäcka på Torn när alkoholen haft sin gilla gång genom venerna. Nästa gång det inträffar kan du briljera med förfestkunskapen att originalet faktiskt gjordes av Ednaswap två år tidigare.

2. Cyndi Lauper – Girls just wanna have fun (1983)

Jag har gjort så otroligt mycket dansgolvsofog till Cindy Laupers version av den här frejdiga dängan. Att höra Robert Hazards original känns på något sätt renande.

3. Beatles – Twist & shout (1963)

Visst, absolut, föreställningen att Twist & shout skulle vara ett Beatles-original är redan relativt mythbustad – men det här är ett kardinalfel som bara inte FÅR inträffa. Inte heller Isley Brothers, som fick en hit med låten, var först. Det är Top Notes som lagt grunden till Bruce Springsteens Twist & shout-tourettes.

4. Whitney Houston – I will always love you (1993)

Se ovan. Detta klaver vill du INTE trampa i. Ursprungligen en Dolly Parton-låt.

5. Joan Jett & The Blackhearts – I love rock'n'roll (1981)

Joan Jett ska ha heder för att ha spelat in den mest hockeyhallskompatibla versionen av I love rock'n'roll. Men STIM-pengarna slussas direkt från Cloetta Center till Arrows.

6. Beyoncé – If I were a boy (2008)

Det är som bekant vanskligt att uttrycka annat än rusiga lovord om Queen B. Så jag konstaterar bara kort att If I were a boy i begynnelsen spelades in av BC Jean och hoppas innerligt att The Beygency har andra, mer akuta, fall att deala med.

7. The Clash – I fought the law (1979)

Röjig coverbandsklassiker – som alltså varit en cover hela tiden. The Crickets (och The Bobby Fuller Four) gjorde den innan The Clash.

8. Carola – Mickey (1983)

Jag vet av erfarenhet att det finns Silja Line-resenärer därute som tror att Mickey är ett Carola-original och inte vet att den först gjordes på engelska av Racey och då hette Kitty. I övrigt har jag inga kommentarer till det inträffade.

9. Soft Cell – Tainted love (1981)

Just i den här kontexten blir Tainted love extra intressant, ty här finns ytterligare en nivå av epic fail. Jag tänker förstås på de eventuella krakar som går runt och tror att detta i själva verket är en Marilyn Manson-låt. (Manson fick en hit med Tainted love inför filmen Not another teen movie 2001.) Originalet spelades in av Gloria Jones.

10. Lou Bega – Mambo no 5 (1999)

Man tänker att ingen hör en så här usel låt och tänker "fan, det här är ju GULD, jag måste också spela in den". Man underskattar Lou Bega. Perez Prado var först på (den då instrumentala) ormgropsbollen redan 1950.

Det har nu gått 66 dagar sedan Eric Churchs nya album försvann från Spotify.