Annons

Emil Persson
Musik, film och tv med Emil Persson

Annons
 

Amanda Jenssens GES-cover var både väntad och medioker

Jag är väl inte nödvändigtvis den som Så mycket bättre-bloggar, men det här inlägget indikerar ju tydligt att jag kanske ändå är det så let’s.

Det föll sig som så att jag unnade mig en stereotypt braksvennig lördag. Både El Clásico och TV4:s populära musikprogram stod på menyn. Trevligt, puttrigt och sängvätarvarmt.

Annons

Det handlade om Orup i lördagens sändning (av Så mycket bättre, inte El Clásico) och Amanda Jenssen gjorde alltså GES När vi gräver guld i USA, fast hon gjorde den på engelska, When we dig for gold in the USA, och folk blev som tokiga i vårt avlånga land, de spillde rödvin, gjorde Kennet Andersson-pistoler hemma i soffgrupperna och tänkte att ”näe, får musik ens VARA så här bra?!”.

Nu är låten etta på iTunes och trea på Spotify i Sverige, helt according to plan, och jag är både förbryllad och icke-förbryllad.

Förbryllad för att typ samtliga krönikörer och tyckare – respektabla dessutom – poängterat vilket MODIGT och CHOCKERANDE låtval det här var från Amanda Jenssens sida. Icke-förbryllad för att det i själva verket ju var exakt allting annat än det. Jag satt hela programmet och funderade just på vem som vunnit slagsmålet kring När vi gräver guld i USA och insåg till slut att Amanda Jenssen, född 1988, var det dramaturgiskt perfekta valet.

Det finns ju inte en mycket bättre Så mycket bättre-låt i Sverige än När vi gräver guld i USA. Det är rikets kanske största guilty pleasure, för evigt förknippad med euforisk nostalgi och klumsiga förbundskaptenskullerbyttor. Den har ju VÄNTAT på att bara kreddifieras lite grann och på så vis introduceras för en ny och streamingvillig 90-talistpublik. Enter: Så mycket bättre.

Förvånande? Nej, snarare det mest väntade som hänt mig sedan jag senast rörde om i O’boy-glaset lite för ivrigt så att pulvret spillde ut på köksbordet. Alltså sedan i fredags.

(Det finns för övrigt mycket att säga om sommaren 1994. Existerar det ett enda kulturfenomen – i världen och genom historien – som romantiserats så mycket som sommaren 1994 i Sverige? Ibland blir jag sugen på att dissa sommaren 1994 på, säg, en förfest. Som ett socialt experiment. Bara slänga ur mig det i fadeglappet mellan två köade låtar: ”Jag gillar faktiskt inte sommaren ’94. Lite väl varm. Och fotboll ger jag inte mycket för.” Tror på fullaste allvar att det är mer legit att komma ut som sverigedemokrat. Sommaren 1994 RÖR man fan inte. Jag skulle oskadliggöras som en ebolasjuk. Människor i gula och prassliga Breaking bad-overaller skulle komma och bära mig till isoleringen på Karolinska för vidare tester.)

ebola”Har han ebola?” ”Nej, mycket värre än så: han uttryckte sig försiktigt skeptiskt till användandet av Jungleland-saxofonsolot i VM-krönikan från 1994.” ”Ah.”

Nåväl, Så mycket bättre. Det har ändå blivit ett litet problem för programmet att artisterna vid det här laget är så väl medvetna om formatets genomslagskraft. De väljer inte låtar efter något slags konstnärlig vision, utan utifrån kalkyler kring vilken cover som har störst chans att hjärt-och-lung-rädda en avstannad karriär. Man behöver inte ens vara mediebranschcynisk för att begripa detta, det är bara sunt förnuft.

Det är också väldigt rimligt. Vi lever i ett kommersiellt tidevarv och så vidare. Tills den dagen då någon uppfinner en maskin som kan omvandla Duff McKagan-lookalike-kvaliteter till valuta måste även Love Antell betala hyran.

Jag har därför inga som helst problem med att Amanda Jenssen gör GES-burgaren. Det finns en karriäristisk smartness i det som jag snarare kan respektera, eller åtminstone acceptera. (Sedan förstår jag för mitt liv inte tolkningens storhet, den går långsammare och serveras med ett märkligt dödspompöst anslag, och det får väl vara en smaksak då.) Men att så många beskriver When we dig for gold in the USA:s blotta existens som förvånande är det enda verkligt förvånande i det här.

Och – det måste sägas – resonemanget där Amanda Jenssen försöker koppla När vi gräver guld i USA till utvandringen är det mest krystade jag över huvud taget stött på sedan Roberto Baggios hästsvans.

 

Mer Så mycket bättre:

10 Så mycket bättre-klipp som fortfarande ger oss gåshud – är din favoritlåt med?

Jan Gradvalls klassiska intervju med Amanda Jenssen

Ola Salo om barndomen och bisexualiteten

”Är du helt dum i huvudet?” Emil Persson bemöter läsarstormen mot den utskällda texten ovan!

 

* * *

 

free-kyrkan-svart-520Det har nu gått 235 dagar sedan Eric Churchs nya album försvann från Spotify.

* * *

Missa inte:

Har du sett den sjuka straffsparken som får världen att häpna?

”Jag älskar Spice Girls och E-Type på riktigt”

10 låtar du inte trodde var covers

10 Så mycket bättre-klipp som fortfarande ger oss gåshud

Dela
Tweeta
 

Annons

DU KANSKE OCKSÅ GILLAR

Annons

Laddar