Countryveckan: Dixie Chicks
Ja, jävlar.
Helt plötsligt kulminerar countryveckan. Efter minnesvärda kvällar med Blackberry Smoke och Eric “Kyrkan” Church bjuder Dixie Chicks in till konferensklädd och måndagsnykter logdans på Stockholm Waterfront i kväll.
(Jo, tanken på att utöka countryveckan med Brad Paisleys konsert på Cirkus nästa tisdag HAR dryftats, men eftersom countryveckan redan är uppe i tio dagar vet jag inte hur mycket mer man vågar tänja på en tidsperiod och fortfarande kalla det för vecka.)
Nåväl, Dixie Chicks var det.
Det första budordet när man ska författa en Dixie Chicks-text är att alltid, alltid tipsa om dokumentären Shut up and sing. Detta blir alltså lite förutsägbart, men det kan inte hjälpas: jag måste be att få tipsa om dokumentären Shut up and sing.
En dag som denna tvekar jag inte på att kalla det för en av 2000-talets bästa musikfilmer. Det är en skildring av gruppens mest definierande period: från 2003, då de under en konsert i London uttryckte skam över sittande presidenten George W Bush, till släppet av efterföljande albumet Taking the long way 2006.
Och vilken skildring det är sen. Den som inte förälskar sig i sångerskan Nathalie Maines integritet efter Shut up and sing är antingen dum i huvudet eller George W Bush eller möjligen både och.
Det känns lite bisarrt – och mycket magiskt – att Dixie Chicks bestämmer sig för att besöka Stockholm på sin första riktiga turné sedan 2007. Och att de dessutom spelar på stadens kanske mest sterila arena.
Senast jag besökte Waterfront – under rådande hashtag #AllerMediaJulfest – såg jag Anders Berglund tolka Ylvis. Och while det var sinnesbogglande (tankar i tur och ordning: 1. Anders Berglund LEVER! 2. Han tolkar YLVIS! 3. Var är BAREN?) förväntar jag mig en ännu större upplevelse i kväll.
Det finns förstås mycket att beklaga sig över med den svenska samhällsutvecklingen, men det finns samtidigt ljusglimtar. Känslan av att även positiva saker faktiskt är görningen. Som countryns framfart.
Efter SVT-succén Jills veranda, Nashville – och efter det faktum att den hemlöse Doug Reeds Down to the river från samma tv-program toppar hitlistorna framför exempelvis Kents La belle epoque – verkar nämligen den populära slutsatsen nu vara att COUNTRYN SLUTLIGEN HAR KOMMIT TILL SVERIGE!
Håll i hästarna, säger jag. De är lite väl tidigt att hoppa ända till den slutsatsen. Matz Bladhs är fortfarande ungefär en fantasiljon gånger större än Garth Brooks i folkhemmen. Men 2000-talets bästa countrygrupp kommer åtminstone till Sverige i kväll.
Detta är – som jag ser det – Dixie Chicks 25 bästa låtar.
Det har nu gått tio dagar sedan Eric Churchs nya album försvann från Spotify.