Fem noteringar från popkulturveckan

Det här skulle ha varit en World War Z-recension. Det är det inte. Förklaring längre ner. I stället blir det lite popkulturell plockmat.

1. Mad men går ut med ett relativt obang

Sjätte säsongen har onekligen varit ett tålamodstest. Efter de fyra första avsnitten kände jag mig desillusionerad. Ville gå bort till min drinkvagn, lossa slipsknuten, låta pannsvetten blänka fram och i Don Draper-anda hälla upp en rekreativ jävel bara för att grumla tankarna lite.

Men efter den okarakteristiska tomgången hämtade sig serien gudskelov under säsongens andra hälft. Avslutningen var värdig och stark, om än inte i närheten av femmans fenomenala femme fatale-final (allitterationsfest on a Thursday). Någonstans känns det ändå bra att nästa säsong blir den sista.

Megan, Don och två rekreativa jävlar.

För den som vill fördjupa sig i Mad men S06 finns två bra texter: HÄR berättar skaparen Matthew Weiner om säsongsavslutningen specifikt och HÄR förklarar Rolling Stone-skribenten Rob Sheffield varför reklambyrån – och eventuellt serien – är i rubbning utan (vansinnigt saknade) Lane Pryce.

2. Big Star-dokumentären kan bli en homerun

Big Star är antagligen mest kända i Sverige för Thirteen, låten som ligger till grund för Håkan Hellströms försvenskade cover 13. Förhoppningsvis kan dokumentären Nothing can hurt me (premiär 3 juli) öka medvetenheten kring bandet. Albumen #1 Record och Radio City hör fortfarande till det bästa från tidiga 70-talet och Alex Chilton var en dårpanna av Guds jävla nåde. Spänn fast era anekdotdynamitbälten.

3. Deppig, deppigare, Depp

Någon hörde av sig och påpekade att Entourage-referenserna duggar tätt i Café och det kan nog ligga något i det. Förlåt mig, fader, ty här kommer ännu en: I avsnittet Aquamansion diskuterar gänget Vinces ovilja att ta sig an storfilmen Aquaman. Han är inte bekväm med att spöka ut sig i trikå för rollen.

Vince: Johnny Depp's got the kind of career I want.
Eric: Johnny Depp did Pirates of the Carribean. And if I'm not mistaken, he wore a swashbuckling costume and carried a sword.
Turtle: Yeah, but he already dresses like that in real life, though.

Funny 'cause it's true. Numera är det omöjligt att veta var människan Johnny Depp slutar och de Buttericksrollade karaktärerna börjar.

När han förr frontade Rolling Stone-omslag brukade det se ut så här:

Tasty.

Eller så här:

Emotasty.

Sedan började evolutionen...

Rombuteljaura redo.

...och fortsatte...

Rombuteljaura aktiverad.

...och fullbordades.

Skjut mig.

Jo, jag fattar att han gör reklam för nya filmen Lone ranger. Där han förresten spelar karaktären – vänta på det – Tonto. Men han MÅSTE verkligen börja slå sig fri från Disneybojorna nu, Depp. Och inte för att göra The tourist.

4. Jesus framför Yeezus

Mavis Staples har släppt ett nytt, superfint album som heter One true vine. Jag faller handlöst för i synnerhet Lowcovern Holy ghost och den Jeff Tweedy-pennade Jesus wept. Det verkar alltid uppstå magi när Wilcomannen skriver låtar med just "Jesus" i titeln. Du gillar väl magi?

5. World War Z är en succé

Efter Killing them softly och en rekordhatad reklamkampanj för Chanel stod nu giljotinen riggad lagom till World War Z-premiären. Rödsiffriga budgetar och omgjorda slut skvallrade om ännu en Brad Pitt-kalkon. Men det svänger snabbt i drömfabriken. Efter lite hyggliga recensioner och en öppningshelg som drog in nästan 67 miljoner dollar i USA tasslas det om att Paramount redan vill göra en uppföljare.

Brad Pitt med familj har precis fått syn på Rolling Stones Johnny Depp-omslag.

Själv skulle jag, tillsammans med kollega Victor Johansson (vars Dave Gahan-intervju ni för övrigt borde läsa), ha sett filmen i går. Vi stressade till pressvisningen och rusade in i lokalen så där slibbigt sommarsvettiga att solglasögonen liksom juckade fram och tillbaka över nästippen i ett slags materiell lap dance.

Och jodå. Vi hann precis. Men befann oss tyvärr på helt fel biograf.

Ber att få återkomma i ämnet.