Annons

Emil Persson
Musik, film och tv med Emil Persson

Annons
 

Heart full of soul

Charles Bradley satt på en pizzeria. Han hade kommit så långt i sina självmordstankar att funderingarna nu var av en mer rationell natur.

Utanför forsade trafiken fram.

Skulle det verkligen räcka med en bil? Eller krävdes det kanske en truck? Ja, så fick det nog bli. En truck. Att hamna i ett grönsakstillstånd var han inte intresserad av.

Annons

Exakt samtidigt gick en främling fram och tryckte ett mynt i jukeboxen. Eagles vita soulserenad Take it to the limit trängde sig fram genom ostoset.

Då brast det för Charles Bradley. Han grät hämningslöst. Reste sig upp, försäkrade den häpna servitören om att han var alright och gav livet en sista chans.

Och i kväll står han på Nalens scen i Stockholm. Vi är många som är tacksamma för det.

Han har ju inte alltid haft det så lätt, Charles Bradley. Snarare är soulfarbroderns liv en nästan parodisk puckelpistbana av motgångar och road bumps.

Förtjusande dokumentären Soul of America tecknar ett livsöde som innehåller alla de lågpunkter som tyvärr ofta ingår i den amerikanska drömmen: hemlöshet, droger, en mördad storebror, rasism, misär. Vändningen kom först när Charles Bradley 1996 flyttade tillbaka till New York för att ta hand om sin bräckliga mamma.

Dokumentärteamet hälsar på sångaren i hans bostad i the projects utanför Brooklyn. Ett inte så hemnet.se-kompatibelt område. Vinden sjuder genom skotthålen. När det blir som mest ”crazy”, säger Bradley, sover han i sin mammas källare i stället.

Men det var också New York-flytten som verkligen fick karriären att ta fart. Han började uppträda som James Brown-tributartisten Black Velvet på stadens klubbar. Till slut blev han upptäckt av Daptone Records. Han introducerades för sina nya kompmusiker och uppmuntrades att börja skriva egna låtar.

Situationen var så ovan att bandet, inför Bradleys första sologig, fick övertala honom att inte gå upp på scenen i sin vanliga James Brown-utstyrsel: peruk och mantel.

Charles Bradley som Black Velvet.

Vid 62 års ålder albumdebuterade Charles Bradley med No time for dreaming. Ett hjärteprojekt som blev ett jätteprojekt. Både Rolling Stone och Mojo hade med skivan på sina listor över 2011 års 50 bästa. Jay-Z samplade spåret I believe in your love i sin Open letter.

För ett par månader sedan släpptes den lysande uppföljaren Victim of love, ett av årets hittills starkaste album.

För alla oss som fått upptäcka nästan all soul retroaktivt känns det fantastiskt att få höra en aktiv sångare som gör bokstavstrogen retrosoul. Bradleys musik bär förföriska ekon av giganter som Otis Redding och Wilson Pickett. Soundet är en lika självklar del av amerikansk populärhistoria som Neil Armstrongs brusiga referat från månen.

Dessutom är Charles Bradley – den mördande konkurrensen till trots – en av de absolut bästa soulsångare som någonsin existerat. Hans urstarka röst blir unik i en tidsålder där musik oftast bara är ett soundtrack till det man egentligen håller på med. Charles Bradley får en att lägga allt annat åt sidan och bara… lyssna.

Soul of America finns i de sedvanliga torrentbukterna och är otroligt värd sina 75 minuter. Den jämförs ibland med Searching for Sugarman, då Bradley likt Rodriguez är en late bloomer som först nu får den publik han förtjänar. Men dokumentären har egentligen mer gemensamt med Anvil! The story of Anvil i sin skildring av naivitet, tacksamhet och oförfalskad glädje.

Scenen där Charles Bradley ser sig själv uppmärksammas på page six i New York Post skulle inte den skickligaste skådespelare i världen kunna återskapa.

Och i eftertexternas tacklista nämns, utöver konventionella saker som inspelningsplatser och finansiärer, också främlingen på pizzerian. Han som bestämde sig för att stoppa en quarter i jukeboxen den där dagen.

Dela
Tweeta
 

Annons

DU KANSKE OCKSÅ GILLAR

Annons

Laddar