Emil Persson

Emil Persson

Emil Persson

Musik, film och tv med Emil Persson

Högstadiejeansskrev och heltidssitupsgigolos

Emil Persson  |  Publicerad 2013-09-10 17:30  |  Lästid: 4 minuter

Veckla ut en papperspåse, försäkra dig om att där inte ligger ett McDonald’s-kvitto på botten och börja blås. Blås, säger jag, blås tills påsen pekar som ett okontrollerbart högstadiejeansskrev i luften! Och sätt dig ner.

Redo? Då så.

Enligt branschbevakaren The Hollywood Reporters bedömning är det mycket sannolikt att Matthew McCoua McConag McConaughey Oscarnomineras för sin roll i Dallas Buyers Club. Jag upprepar: Matthew. McCoua. McConag. McConaughey. Oscarnomineras. Sannolikt.

matthew

Ve, fasa, hu, vaffanculo, milde tid – läge att infiltrera akademin, hoppa upp ur ett tecknat buskage, peka på Matthews skulpterade sexpack och skrika: "HONOM SKA VI VÄL FÖR FAN INTE HA!"

Eller? Eventuellt ska vi ha honom trots allt.

"This town loves a comeback" säger Ari Gold om Hollywood i Entourage – en serie alla nöjesjournalister gemensamt måste kämpa för att pressa in lite fler referenser till – och det stämmer väl i slutändan.

Man ska komma ihåg att McCoua McConag McConaughey inledde sin karriär med en serie högst rimliga prestationer. Juryn – A time to kill (1996) gjorde honom känd. Framfången följdes upp med roller i filmer av herrar som Robert Zemeckis (Kontakt, 1997) och Steven Spielberg (Amistad, 1997).

Men sedan gick det, som man brukar säga, utför. Otroligt utför. Matthew irrade bort sig i den mest snåriga av romcomdjunglar. Under några år kunde man vara 100-procentigt säker på en sak: där det fanns glossiga filter och direkt hjärnparatiserande dialog, där fanns Matthew.

Det här var inte film. Det här var förolämpningar. Bröllopsfixaren, Hur man förlorar en kille på 10 dagar, Fool's gold. Bara att läsa listan över Matthews motspelerskor är som att besöka en kreddkyrkogård: Jennifer Lopez, Kate Hudson, Sarah Jessica Parker, Jennifer Garner.

Sedan kom en period då Matthew inte ens framstod som skådespelare längre, utan snarare någon form av heltidssitupsgigolo. Paparazzibild efter paparazzibild visade samma sak, vecka in och vecka ut, år in och år ut: Matthew på en strand med händerna i tinningshöjd och flexad magmuskulatur.

Konsensus var klart, tydligt och betryggande: det här är en man vi absolut inte kan ta på allvar.

matthew-2

Men så hände något. 2011, för att vara exakt, hände något.

Jag minns det som i går, hur filmen The Lincoln lawyer släpptes. Jag minns hur de första positiva recensionerna kom in, hur de pockade på min uppmärksamhet, men jag fnös, avfärdade dem som dravel, jag hytte förmanande med fingret och drog den där om den blinda hönan och kornet kanske 20 gånger i olika sammanhang.

När jag sedan läste att Matthew skulle medverka i en film med titeln Magic Mike, om en manlig strippa, kunde jag andas ut. Bilder som den här nådde mig:

magic-mike

Puh. Allt var en fas! The Lincoln lawyer var bara en fas! Blind höna, korn – allting stämde. In spirit VAR Matthew fortfarande en situpsgigolo, en man vi absolut inte kan ta på allvar. Case closed.

Fel. Fel, fel, fel, fel, fel. Filmen regisserades av Steven Soderbergh, och fick visserligen mixad kritik, men de flesta var överens om att McCoua McConag McConaughey stal showen.

Okarakteristiska roller i filmer som The paperboy (där han deltar i gay-S&M) och Killer Joe (där han spelar en vidrig yrkesmördare) visade också att The Lincoln lawyer inte var någon enstaka lyckträff. Matthew var inte längre ett slags uselhetens garant. Det här var in fact en man som inte bara kan, utan bör, tas på allvar.

Wikipedia will be Wikipedia, men den här skärmdumpen säger ändå något om Matthews renässans:

awards

Och i höst brakar det alltså loss fullständigt. Kulmen på en av Hollywoods mest osannolika karriärvändingar nås.

Först syns han i dramat Mud, en film som antogs till Cannesfestivalen och redan omgärdas av ett positivt buzz.

http://www.youtube.com/watch?v=KFBC8ohhVUs

Därefter spelar han mot Leo DiCaprio i Martin Scorseses The wolf of wall street, som serverar en av årets läckraste trailers.

Och så har vi alltså Dallas Buyers Club. En film som baseras på en verklig historia och handlar om en homofobisk aidspatient som börjar sälja illegal medicin till bögar. Med en brutalt avsmalnad huvudrollsinnehavare som omgärdas av Oscarsrykten och alltså heter Matthew McConaughey.

Är jag fullt bekväm med den här utvecklingen? Fan vet. Den gör mig lite skärrad, för det innebär att inget längre nödvändigtvis är vad det verkar. Vi kan inte längre acceptera något här i livet som en absolut sanning.

Är Apple fortfarande världens mest revolutionerande teknikföretag – eller en falnad gigant som tappade sin vd och sin mojo på samma gång? Är "Taco" Svensson en skrattretande Tommy Söderberg-relik – eller alltjämt en av det svenska fotbollslandslagets bästa och viktigaste spelare? Är himlen naturligt blå – eller bara sponsrad av Pripps?

Samtidigt finns det något förtröstande i tanken på McConaugheys renässans. Det är verkligen inte för sent för någon av oss. Vi kan relansera oss själva, bli bättre människor. Vi kan tillbringa några år på en strand, förlöjligas och fördömas – och ÄNDÅ omfamnas som stora konstnärer vid dagens slut. Vi kan skratta sist. Allt kan bli något, värdelöst kan bli värdefullt, okreddigt kan bli kreddigt, stränder kan bli statyetter, sandet kan bli till guld och inte bara tvärtom.

Och i slutändan är det väl så att även jag, för att ta en referens från den populära tv-serien Entourage, gillar en comeback.

Dela på Facebook
Tweeta
Uppdaterad 2023-09-13 16:57