Annons

Emil Persson
Musik, film och tv med Emil Persson

Annons
 

It’s all over now, baby blue

Jag vet att jag borstade tänderna för jag känner tandkrämssmak. Jag vet att jag klädde på mig för ingen kastade tomater på mig i kollektivtrafiken. Och jag vet att jag tog mig till jobbet för, som Scorpions skulle sagt, here I am.

Annons

Men jag har – på fullaste allvar – inget som helst minne av hur det gick till.

Timmen efter det att jag sett klart det allra sista Breaking bad-avsnittet ”Felina” i morse är ett metylaminblått dis. Jag grät som ett litet barn under slutscenerna. Saltade oavsiktligt min frukostyoghurt.

Inte för att slutet inte var tillfredsställande, utan för att det var just – slutet.

breaking-bad

Hela den gyllene tv-eran på 00-talet har som bekant befolkats av antihjältar. Tony Soprano var den förste. Efter honom följde bland andra Don Draper, Jimmy McNulty, Nucky Thompson, Dexter Morgan och Jax Teller.

Men hur mycket Tony Soprano och Don Draper än mördat respektive bedragit har de i någon utsträckning behållit sin medmänsklighet. Detsamma kan inte sägas om Breaking bads Walter White.

Allt eftersom serien fortlöpt har han skalats på sina positiva karaktärsdrag som vore han en lök. Avhumaniserats. Till slut återstod bara en fullblodspsykopat, en maktgalen narcissist som tjänade sig själv och sig själv enbart.

Walter White var nu inte den första vidriga psykopaten i tv-historien, men han var den första vidriga psykopaten som tittaren – av anledningar man själv inte ens begriper – älskat, hejat på och identifierat sig med.

Det är svårt att beskriva Breaking bad för någon som inte sett serien. ”Kemilärare får lungcancer och börjar koka crystal meth för att ha råd med behandlingen” funkar, men då målar man med penseldrag bredare än New Mexicos infrastrukturella ryggrad Interstate 40.

Narrativet är snarare en enda lång universell berättelse om tillhörighet och vardagsslentrian. Om människans mörkaste inneboende väsen. Om självförverkligande.

Från säsong tre och framåt har det känts som att människorna bakom serien – showrunnern Vince Gillighan, parhästen Peter Gould, fotografen Michael Slovis, ensemblen med Bryan Cranston, Aaron Paul, Anna Gunn, Bob Odenkirk och Dean Norris i spetsen – peakat rent konstnärligt i varenda avsnitt. Breaking bad har på alla fronter exekuterats med ett sådant himlastormande självförtroende att varenda makalös twist and turn (och det har varit några stycken) känts helt självklar.

Och remarkabelt nog har kvaliteten bara fortsatt att stegra. S05E11 ”Confessions”, S05E14 ”Ozymandias” och S05E16 ”Felina” hör samtliga till seriens allra, allra finaste stunder.

breaking-bad-2

Jag håller det här inlägget fritt från spoilers eftersom de flesta Breaking bad-liebers nog väntar till i kväll med att rensa tårkanalerna. Men man kan konstatera så mycket som att seriens moraliska kärna – att karma är och förblir en bitch – gör sig påmind hela vägen in på målsnöret.

Enligt min mening var finalen perfekt in i minsta detalj och replik och kameravinkel och hylsa. Och, för den delen, in i minsta låtval. Man vågar nog gissa att det blir en fin STIM-dag för Badfinger och deras Baby blue.

Allt som allt har jag inte sett ett mer välgjort och drabbande serieslut sedan Six feet under-crescendot 2005 – för övrigt senaste gången jag grät åt en fiktiv historia.

Breaking bad har slutligen gett mig ett otvetydigt svar på frågan om vilken som är tidernas bästa serie. Och det är inte Vita huset, Sopranos, Deadwood, Mad men, eller The wire. Det är inte M*A*S*H eller Twin Peaks. Det är Breaking bad.

Det har blivit kutym att säga ”åh, jag skulle också vilja ha allt framför mig” när man säljer in en tv-serie till en oupplyst kompis. Och det är väl dels genuin avundsjuka, dels ett sätt att slå sig själv för bröstet och konstatera att man – puh! – alltjämt är i framkant.

Och visst. Jag omges av människor som befinner sig i varierande grader av Breaking bad-missbruk. Någon har precis sett Mike Ehrmantrauts ”half measures”-tal, någon annan närmar sig den sublima avslutningen på säsong fyra. Det är angenäma positioner att befinna sig i.

Men jag är ändå otroligt glad att jag fick följa de sista åtta avsnitten i realtid. Kulten kring serien har växt lavinartat mot slutet och framkallat, hur lamt och fjortisfånigt det än låter, en känsla av tillhörighet. Inte minst genom sociala medier. Oavsett om man var Team Walter eller Team Jesse så var vi alla Team Breaking bad. (Jag drar dock gränsen vid Team Todd.)

breaking-bad-3

De senaste veckorna har det känts som att Breaking bad slagit nytt tittarrekord med varenda avsnitt. S05E15 hade 6,6 miljoner tittare i USA – och då snackar vi alltså om en serie som bara snittade strax över miljonen ända fram till säsong fem. När jag bänkade mig för seriefinalen i morse visste jag att tv-historia skulle formuleras framför mina ögon.

Dessutom har Breaking bad genererat fantastisk journalistik. Alla amerikanska tidningar har gått badnanas och nästan dagligen dukat upp en hedonistisk feast för alla nördar att förkovra sig i.

Inte bara har de vassaste amerikanska tv-kritikerna skrivit långa analyser efter varje episod. Redaktionerna har verkligen tagit omvägar för att överträffa varandra i kreativa vinklar: när New York Times berättar om seriens effekter på näringslivet i Albuquerque kontrar Huffington Post med en recension av den whisky en retirerad Walter White beställer in i S05E15-slutscenen.

Dimple Pinch, alltså. Neat.

”All bad things must come to an end” har varit seriens slogan i marknadsföringen. Men det är inte nödvändigtvis korrekt. Varje dag under de senaste två veckorna har S01E01 varit det mest streamade Breaking bad-avsnittet på amerikanska Netflix. Den enorma uppståndelsen, i kombination med Emmyvinsten, gör att fler och fler människor ständigt sugs in i Walter Whites magiska men tragiska värld. I seriens totala jävla mörker.

De kommer snart att komma på sig själva med att omfamna tv-världens vidrigaste protagonist. De kommer att hata sig själva för det. Och de kommer att älska varenda sekund.

I kväll är det jag som bryter bacon och bokstaverar ett vördnadsfullt ”WW” ovanpå min äggröra.

Woodrow Wilson? Willy Wonka? Walt Whitman?

Nej. Walter White.

breaking-bad-4

Dela
Tweeta
 

Annons

DU KANSKE OCKSÅ GILLAR

Annons

Laddar