Recension: “The bling ring”
Det är fascinerande att Sofia Coppola har både mästerverket Lost in translation och totalhaveriet Somewhere på sitt cv. Ungefär som om Monet skulle ställa ut en streckgubbe bredvid sina näckrosor på en vernissage. Räckvidden på hennes kvalitetsspektrum tycks vara brutal.
Så… nya The bling ring, då? Någonstans mittemellan de bägge ytterligheterna.
Smooth(ie) criminals.
Filmen handlar om ett gäng unga wannabeefashionistas som 2008 sadlar om till inbrottstjuvar. De vita, välbärgade The Valley-kidsen idoliserar stjärnor som Audrina Patridge, Rachel Bilson och Lindsay Lohan till den milda grad att de börjar göra inbrott i deras hem.
Berättelsen har tidigare publicerats i Vanity Fair (briljant, Vanity Fair-igt rubricerad: "The suspects wore Louboutins") och ska få oss att tänka till om kändisdyrkan, statusjakt och lyxkonsumtion.
The bling ring är rakt berättad och lämnar lagom mycket utrymme till egen kontemplation. Coppola har ju sin styrka just i att teckna upp glittrande fasader med ett stort bakomliggande och kontrasterande mörker. Om man nu ska göra storfilm av den här berättelsen kan jag inte tänka mig en bättre lämpad regissör.
Samtidigt har hon en ovana att låta vissa sjok blir alltför repetitiva. Just The bling ring fastnar ett tag i en inbrott-fest-inbrott-fest-loop som jonglerar lite grann med tittarens uppmärksamhet – och sedan tappar den till golvet.
Filmens absoluta clou kommer mot slutet. Rebecca (Katie Chang), blingringens boss, pratar med den konstapel som kommit för att arrestera henne och får samtidigt veta att han varit i kontakt med Lindsay Lohan angående inbrottet. Trots att Rebeccas värld precis rämnat glimtar det till i hennes ögon: "Vad sa Lindsay?!"
Projektet hade kanske mått bra av att ligga latent i några år till. Tiden med den Hiltoncentriska världsbilden (då planeterna snurrade i banor runt Paris och Perez) är visserligen förbi, men fortfarande så välbevarad i närminnet att alla typer av "aha"-faktorer uteblir.
Däremot kommer filmen att fungera som ett ypperligt tidsdokument om tio år. Ett poppaket med Zero dark thirty, The social network och The bling ring skulle säga lika mycket om 2000-talets första decennium som någonsin ett 50-sidigt kapitel i en framtida högstadiehistoriabok (och, chansar jag, få ett bättre mottagande av de tjuvrökande tonåringarna i klassrummet).
Framför allt blir Coppolas kreation en kul påminnelse om hur verkligheten ALLTID kommer att överträffa dikten. Jag – som ständigt är på ofrivillig jakt efter logiska luckor – hade annars dömt ut det mesta i filmen som orealistiskt nonsens.
Det är ju inte trovärdigt att ungdomarna i The bling ring ror det här i hamn. Att de kränger Louis Vutton-väskor på strandpromenaden i Venice. Att de är så naiva att de både skryter om sina raider på fester och lägger upp Facebookbilder på stöldgodset.
Och det är verkligen inte trovärdigt att kändisarna inte larmar sina hus. Att de lämnar dörrar olåsta, eller lägger nycklarna under freaking dörrmattan. Att de över huvud taget inte ens NOTERAR att någon gjort ett hembesök, plockat med sig kläder, kontanter och kokain – och av bara farten också spillt ut lite drinkar på golvet.
Stars are blind, som Paris Hilton sjöng.
Betyg: Tre TMZ-logotyper av fem.