Annons

Emil Persson
Musik, film och tv med Emil Persson

Annons
 

Robotrösternas robotröst har tystnat

Man kan väl sträcka sig så långt som att säga att det är goda tider för Daft Punk. Den franska houseduon är, just här och just nu, större än Madonna, Winston Churchill, Youtube och fyllemat kombinerat. Känns det som.

Annons

Men det finns smolk även i Daft Punks glädjebägare. Redan förra veckan började en dyster nyhet sippra ut: deras tidigare samarbetspartner Romanthony har gått bort. Amerikanska Spin uppger att han avled i sviterna av en njursjukdom, 46 år gammal.

New Jersey-bördige Romanthony var en stor pionjär inom housegenren. Det tyckte åtminstone Daft Punk, som samarbetade med honom i två låtar på tolv år gamla albumet Discovery. Guy-Manuel de Homem-Christo, en av robotskallarna, förklarade i en intervju:

– Det konstiga är att Romanthony och Todd Edwards (som också förekommer på skivan) inte alls är stora i USA. Deras musik har haft stor inverkan på oss. Deras produktioner – kompressionen, bastrummeljudet och Romanthonys röst, känslan och soulen – är en del av hur vi låter i dag. Eftersom de betyder något för oss var det mycket viktigare att få jobba med dem än med storstjärnor.

Romanthony kommer ändå främst att bli ihågkommen som den särdeles sönderprocessade stämman i Daft Punks brottarhit One more time. I popkulturen är hans röst nästan lika ikonisk som Kalle Ankas.

One more time är och förblir sin generations största danshit. Lederna blir som mjukglass när man hör den. Man smälter liksom bara ut på dansgolvet, oavsett musikaliska preferenser i övrigt.

Låten får vita berusade män att se vilsekomna ut sedan 2001.

Romanthony hade en tydlig bild av sitt musicerande. I motsats till exempelvis Swedish House Mafia, som i Skavlan berättade att de inte direkt spelar några instrument själva, var han sprungen ur en ganska klassisk musikskolning:

– Jag tog tidigt gitarrlektioner, så jag hör inte bara beats och melodier. Min musikaliska bakgrund – med riktiga instrument och notkunskap – knyter mig till de musiker som kan musik. Inte bara software. Inte bara ”ljuddesign”. Jag kan sätta mig vid ett piano och sedan förflytta det till elektronisk musik. Det gör det tidlöst. Jag känner mig trygg i min musikaliska bakgrund och i mina låtar. De är varma. Man kan relatera till dem.

Det är en attityd som Daft Punk förädlar på nya Random access memories, ett underbart regelvidrigt och förtrollande altdiscoalbum. Man kan inte riktigt sluta lyssna på Keith Moon-trummorna i Giorgio by Moroder, det varma gitarrscratchet i Give life back to music, sängfösarsoulen i Lose yourself to dance eller den metalliska attacken i Contact-outrot. Och även om man kunde skulle man inte vilja.

Det är helt enkelt hisnande robotrock. I balladen Within låter det som att en åldrad Wall-E svept fyra sexor Jim Beam och börjat viska existentiella grubblerier i lyssnarens öra. Ett bättre betyg än så kan jag antagligen inte ge en låt.

Romanthonys beat har stannat. Men hans arv rusar uppför hitlistorna.

Dela
Tweeta
 

Annons

DU KANSKE OCKSÅ GILLAR

Annons

Laddar